Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Parlays pärlor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett av skälen varför han tjuvhöll pärlorna. Och
alltjämt hatar han de vita. Han glömmer aldrig
att de togo livet .av henne, fastän han långa tider
glömmer bort att hon är död. — Hallå, vart tar
vinden vägen?»
Seglen slogo i tömning över deras huvuden, och
kapten Warfield brummade missbelåtet. Hettan
hade varit outhärdlig, men då vinden tog slut blev
den nästan överväldigande. Svetten lackade om
allas ansikten, och de drogo djupt efter andan och
tittade mekaniskt efter mera luft.
»Här kommer han igen — en åttaknopsbris! Skot
an! Kvicka tankar!»
Kanakerna skyndade att utföra kaptenens order,
och i fem minuter strök skonaren direkt in i
rännan och vann till och med på strömmen. Åter
mojnade brisen, blåste sedan upp från det gamla
hållet så att man blev tvungen att stagvända.
»Här kommer Nuhiva», sade Grief. »Hennes
maskin är i farten nu. Se så hon kilar.»
»Allt klart?» sade kaptenen till maskinisten, ett
portugisiskt halvblod, vars huvud och axlar sköto
upp ur den lilla luckan för om kajutan och som
torkade svetten ur ansiktet med en knippa flottigt
trassel.
»Allt klart», svarade han.
»Låt gå då.»
Maskinisten försvann ner i sin håla, och ett
ögonblick därefter började det spotta och fräsa om
bogen. Men skonaren kunde ej behålla ledningen.
Den lilla kuttern gjorde tre fot mot hennes två,
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>