Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och er, j kullar, nära långt ifrån,
Som kring mitt rike, såsom vaktorn stån.
Jag har er frilöst, hafver eder hägnat,
Min ungdomskärlek, mannakraft er egnat —
En tacksam suck — mitt stoft och Gustafs namn —
O tagen mot i minnets trogna famn!
{Solen synes nedgående.)
Och du, o Sol, Allfaders klara öga,
Jag prisar dig, allifvande och höga,
För hvarje dag, hvars ljus igen du tändt,
Och i ditt sken mig till att verka sändt —
Att jag har lefva fått uti din värma;
Och nu, när aftonskuggorna sig närma,
Ännu en gång du fram ur molnen ler
Uti den stund, då du — och jag går ner.
(Med hufvudet alltmer sjunkande.)
Men molnen, — skyarne de hafva vingar — —
Hvem ger mig dem, att också upp jag svingar. —
När solen sjunker?–— —
Laurentius bed! —
(Med knäppta, på Cecilias skuldror nersjunkna händer och lutadt hufvud.)
Låtom oss bedja!
ERKEBISKOPEN.
(Bakom Konungens stol och vänd åt fönstret. Prinsame Erik och Johan
be-täcka sina anleten — Carl faller på knä. — Drottningen lutad intill
Konungen, hållande hans hand. — Cecilia såsom förut vid hans fotter.)
”Solen sjunker”, med ej hejdad fart,
Af dess lopp, o Herre, låt oss märka
Hur på dagen kommer afton snart,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
