Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En tänkares liv och död.
För sagostundsbarnen av V. K.
gjetta är ingen saga utan en berättelse
jVJ ur historien. Den handlar om en
_____j§| man, som tänkte fritt och ädelt, som
levde och dog för sina tankar.
Giordano Bruno, så var hans namn. Det
soliga Italien såg honom födas. Och hans
födelse inföll någon gång under den tid, då
Gustav Vasa regerade i Sverge. Uppväxt i
ett fattigt soldathem ingick han vid 14 års
ålder i kloster. Och här framlevde han lika
många år under trägna studier.
Tiden i slutet av 1500-talet var en orolig
tid. Nya tankar jagade genom världen.
Vetenskapen hade i humanismen fått sin väckare.
Renässansen skapade en konstens
pånyttfödelse. Den gamla gudstron började falla i
spillror. Det knakade i katolska kyrkans alla
fogar. Reformationen gjorde en del härtill,
naturvetenskapen en annan. Och från söder
hotade därtill en »turkisk fara». Turkarna
hade ett århundrade förut erövrat den gamla
östromerska huvudstaden, Konstantinopel. Och
från denna metropol företogo de anfall och
rövarefärder, som i sin ordning hotade det
gamla romerska överväldet.
Alla dessa nedbrytande rörelser samlade
påvemakten och den katolska folkvärlden till
den mest hänsynslösa kamp mot friheten.
Jesuitorden skapade en samling av
påvemaktens lydiga verktyg, som skydde varken
lönnmord eller mened, då det gällde att förgöra
friheten, och inkvisitionen kom världen att
genljuda av jämmerropen från
tortyrkamrarna, fängelserna och bålen. Att bränna och
lönnmörda friheten blev påvemaktens lösen,
att slå tanken i bojor dess mål. Sedan detta
skett, kunde påve- och prästväldet åter
behärska världen.
Giordano Bruno sattes som munk in i den
omgivning av jesuiter och prästerliga
förbrytare, som klostren och kyrkan uppammade.
Att han i denna omgivning icke förlorade sig
själv, var hans storhet. Hans fjorton
klosterår voro lika många år av studier och
tänkande. Med hela sin ungdomliga kraft och
iver gick han till verket. I den gamla
grekiska litteraturen fick han göra bekantskap
med frihetsbegrepp av helt annan art än
påvemaktens. Och av samtidens
naturvetenskapsmän, bland vilka den främste var
Ko-pernikus, som framställde läran om jordens
rörelse kring solen, lärde han sig en annan
förklaring av företeelserna i världen än
kyrkans förvrängda framställning av sanningen.
Giordano var en sanningsälskande
människa. Visserligen förbjöd kyrkan läsandet av
en mängd böcker, som stodo i strid med de
prästerliga påfunden, men man lyckades ej
hålla alla i träldom. Giordano läste de
förbjudna böckerna. Bland dessa var till och
med bibeln.
På detta sätt vaknade tvivlen om
sanningen av kyrkans lära. Och voro väl en gång
tvivlen väckta, så var snart brytandet med
kyrkan en nödvändighet. Skarpa ögon
bevakade munkarna i allt deras görande. Fanns
en misstanke blott för »kätteri», så dröjde
det ej länge, innan kyrkan kastade sitt bann
över tvivlaren. På Giordano behövde man
ej länge spionera. En dag rev han ned alla
helgonbilder från väggen av sin cell, och kort
därefter stod han anklagad som kättare. Hans
dom skulle ha blivit döden, om han icke
föredragit att fly undan sina bödlar.
Vid 28 års ålder stod han som en irrande,
hemlös filosof, utkastad från den plats, som
sett hans ungdom försvinna.
*
Nu börjar ett annat skede av hans liv.
Klostercellens enslighet hade efterträtts av
den jäktande oron för förföljare, som ständigt
voro honom i hälarna. Han sökte skydd i
ett annat kloster. Kyrkan nådde honom med
nya kättareanklagelser. Bålet eller ny flykt
var hans val, och han valde det senare. Som
ett jagat villebråd måste han fly från plats
till plats. Och hela hans »brott» bestod i
hans tankar, som ej ville veta av
tvångströjan.
Efter många äventyr måste han lämna
Italien. Med sorg i hjärtat skedde det. Men
slutligen låg Alpernas jättemur mellan honom
och hans land. I Schweiz, reformationens
land, sökte han sig en fristad. Men även
här mötte honom det prästerliga tvånget.
Visserligen hade man här skakat av sig
påvemaktens ok. Men man hade skaffat sig ett
annat i stället. Calvin, den schweiziske
reformatorn, brände kättare, han likaväl som
påven i Rom. Och, då icke Giordano Bruno
ville underkasta sig ett annat tanketvång,
nämligen det reformerta, återstod honom här
heller intet annat än nöd och ny flykt.
Han fortsatte till Frankrike. Vid ett franskt
universitet blev han magister, något
motsvarande filosofie doktor i våra dagar. Ett par
år därefter var han i Paris. Här hade den
förföljde tänkaren någon tids framgångar.
Han blev föreläsare vid högskolan därstädes.
Han skaffade sig genom sin lärdom och sin
lysande talekonst stora åhörareskaror, som
med beundran lyssnade till hans ord. Till
och med landets konung satt som åhörare vid
den landsflyktiges föreläsningar och slutligen
erbjöds en professorsstol åt Bruno. Då
inträffade det märkliga, att denne nekade
mottaga professorsvärdigheten. Anledningen var
den, att en fransk professor måste åhöra
mässan och hyckla vördnad för katolska kyrkan
och dess ceremonier. Hellre än att hyckla
avstod han från lön, ära och ämbete. Efter
tre år var han å nyo den irrande filosofen,
ensam i sin fattigdom men rik i sina tankar.
Därefter träffa vi honom i England.
Varhelst han drager fram, samlar han skaror av
beundrare. Hans snille och hans talekonst
lägga åhörarna för hans fötter. Men överallt
mötes han av förföljelse för sina tankar.
Till och med vid högskolan i Oxford, den
gamla engelska lärdomsanstalten, .stöter han
genom sin lärdom och tankeskärpa de gamla
professorerna för huvudet och nödgas snart
nog lämna England.
Så blir det några års kringirrande i
Tyskland. Han uppträder än här, än där, över
allt väckande å ena sidan beundran och
hänförelse, å andra den bittraste fiendskap och
förföljelselusta.
Slutligen greps han av hemlängtan. En
italiensk adelsman från lagunernas stad, det
härliga Venezia, bjöd honom som gäst på sitt
slott. Och Giordano Bruno mottog
inbjudningen.
*
Femton år hade Bruno irrat omkring i
Europa. Hans liv hade kastats mellan den
bittraste nöd och konungars gunst. Det kan
icke bestridas, att hans fasthet någon gång
under dessa prövningarnas år sviktade. Men
han var dock nog stark att vara sig själv och
sin övertygelse trogen. Och än större
framträder denna själens styrka i det sista skedet
av hans liv.
Detta sista skede är det kortaste. År 1591
beträdde han med glada förhoppningar ånyo
sin fädernejord. Men de glada dagarna
blevo ej många. Redan på våren 1592 blev
han anklagad för »fader inkvisitorn». Hans
egen lärjunge, den venetianske adelsman,
som kallat honom till Italien, undertecknade
anklagelseskriften. Han anklagades för att icke
tro på treenigheten. Och snart stod han inför
kättaredomstolen. * Här blev han tillfrågad
om 6ådana saker som om han »gjort någon
överenskommelse med den onde anden och
lärt sig svartkonsten», varpå Bruno svarade
nej. På frågan »vad är nödvändigt för
salighet?» svarade han: »Tro, hopp och kärlek».
Ransakningen i Venezia tog ett halvt år.
Därifrån flyttades Bruno inför själva
storin-kvisitom i Rom. Här kastades han in i en
dyster fängelsecell. Man berövade honom all
bekvämlighet, t. o. m. papper och penna
nekade man honom. Kyrkan skulle genom
ohyggliga lidanden böja den starke mannen och döda
hans stolta tankar. I sju långa år höll man
på härmed. Men, om Giordano Bruno förut
någon gång vacklat inför allt det onda man
ville honom, så höjer sig nu hans ande till
en renhet och styrka, som är hart när
övermänsklig.
Då Bruno efter dessa sju gräsliga år vid
julen 1599 ånyo ställdes inför sina domare
och bödlar, så förmärktes ingen tvekan. Med
högburet huvud stod han inför dem. Den 8
februari 1600 kommenderades ban inför
över-inkvisitom, en högt uppsatt präst klädd i
kardinalens röda kappa. Runt omkring denne
sutto flere andra präster, och knektar stodo
vid ingångarna.
Den anklagade kommenderades på knä.
Långa rader av han »förbrytelser» lästes upp
ur den stora protokollsluntan. Allt gick ut på
att visa, att han var en avfälling. Han
förklarades för kättare för si.ia tankars skull.
* En något utförligare redrgörelse om Giordano
Bruno lämnas i Verdandis småskrift n:r 18, av
lektor Joh. Bergman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:54:38 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/solstralen/1906/0002.html
