Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi gå över daggiga berg
som länt av smaragderna sin järg
och sorger ha vi inga,
våra glada visor klinga
så klart över dalar och berg.
De gamla och kloka må le,
vi äro ej förståndiga som de,
men vilka skulle sjunga
för våren den unga,
om vi vore kloka som de.
Du skall iekø skälla I
Det var en riktigt vacker morgon. Solen
lyste från en molnfri himmel, och dess strålar
glimmade i de daggdroppar, som ännu dröjde
på markens gräs och blommor. Småfåglarna
kvittrade så muntert, där de hoppade omkring
i trädtopparna. Den ena vagnen efter den andra
körde förbi mig, där jag vandrade mina fjät
fram på den trevliga Rönneholmsvägen.
Skjutspojkarna klatschade i luften av idel
morgonfröjd och hade bråttom att hinna in till torget
med sina trädgårdsprodukter.
Här vilar inga ledsamheter! läste man på
mänskornas anleten.
Här är glädje och ingen sorg! hörde man
fåglarna sjunga.
Hela omgivningen andades lust och sorglöshet.
Men vad är det? Där borta längs husraden
mittemot trikotfabriken springer en liten pojke
under skräck och jämmer. Han riktigt stönar
av förskräckelse, och de små benen löpa så
fort de orka. Rakt emot honom kommer en
hund luffande, en stor svart hund, med
tungan hängande utanför munnen.’ De löpa rakt
emot varandra, pojken oeh hunden, och
naturligtvis är det hunden som sätter denna prä-
0, mänskor, förglömmer ér gråt,
och kommer och följer oss åt!
Si fjärran vi gånga
att solskenet fånga.
Ja, kommer och följer oss åt!
Sd gladeligt hand uti hand
nu gå vi till fågel Fönise land,
till ett sagoland, som skiner
av kristaller och rubiner,
nu gå vi till fågel Fönix land.
0. Z.
gel av förskräckelse på pojkens ansikte. Men
pojken springer hastigare än hunden, och med
uppbjudande av sina yttersta krafter når han
in genom portdörren, innan fyrfotingen
hunnit dit. Han finner sig räddad, den lille
bytingen. Förskräckelsen är över. Och då han
ser, att hunden lugnt fortsätter sitt lopp längs
gångbanan utan att egna honom ett ögonblicks
uppmärksamhet, känner han sig som
fullkomlig herre över situationen, han sticker
huvudet ut genom porten och skriker:
— Hunnaracka!
Hunden luffar obekymrad vidare, men en
god stund därefter hör jag pojken skrika allt
gällare: »hunnaracka, hunnaracka»!
I denna morgons strålande harmoni var detta
det enda missljud som nådde mina öron. Men
det gav min tanke tillräcklig sysselsättning
under återstoden av vägen.
Det är en ful vana söm barn i allmänhet
ha — att skälla. Och den vanan följer dem
ofta livet igenom. Även vuxna människor ge
sina fiender öknamn, skälla och bakdanta dem,
då de ej på annat sätt kunna taga hämnd på
dem. Ja, stundom är det icke ens fiendskapen
utan bara lumpen avundsjuka som lägger
skällsorden på deras läppar. Men »Solstrålens» många
små läsare och läsarinnor böra komma ihåg,
att det inte är fint att skälla. Högsinta män-
niskor nedlåta sig icke till skällsord, utan bara
de dåligt uppfostrade, de slavsinnade, de fega.
Den som skäller röjer därigenom strax sin egen
lumpenhet.
Och så förstå nog mina läsare, att var det
någon som gjorde skäl för namnet racka, så
var det just den där lille gossen, som först
sprang och skrek av feg förskräckelse och
sedan, då han kände sig säker, gav sig till att
skälla på hundens bak.
Minus.
SVENSKE POJKER,
vil 1 höre, hvad en dansk Mand vil fortælle
J er?
Der löber den ene Vogn efter den anden
forbi det Hus, hvor jeg sidder og skriver,
og Vognen har ingen Hest. Det er en
elektrisk Sporvogn, og hvordan det gaar til
kan 1 lade Jeres Lærer i Fysik forklare.
Han kan med det samme fortælle, hvorledes
man laver elektrisk Lys, der skinner paa store
Buelamper over Torn og Gade, i smukke
Butiker og private Hjem.
Dette med Elektriken er et Eventyr paa
vore Dage. Da jeg var Dreng brændte man
Tran i Gadelygterne, og det var ligesaa
söv-nigt som Tællelyset inde i vore Huse. Men
Vi -holdt endda Øjnene aabne, for der
fortaltes Eventyr og mærkelige Ting, om
Mölle-vinger, som lob rundt fordi en Man Iaa
mange Mile borte og blæste. Saadanne
Lunger havde den Mand. Men nu kan den
elektriske Kraft föres endnu flere Mile og
faa Møllevingerne til at dreje sig og
Vognene til att löbe uden Heste.
Det er et morsa.Tt Eventyr.
Der var ogsaa et Eventyr om en Mand,
som kunde ligge i Malmö og höre, hvad der
blev sagt i Lund. Han hörte svært godt.
Men i vore Dage kan 1 selv staa og höre i
Malmö, hvad der bliver sagt herover i
Kobenhavn og helt oppe i Stockholm, ja endnu
længere borte. Telefonen horer bedre end
hin Mand, og den er et Eventyr, som er
virkeligt. Det er det fine ved det.
Der var ogsaa Historien om et Bord, der
kunde dække sig selv med mange gode
Ret-ter Mad, saa Alle, der satte sig, kunde faa
nok at spise. Det Eventyr faar vi ogsaa nok
Mage til, for Arbejderorganisationen er det
Bord, der skal! dækkes til Alle, saa Enhver
kan blive mæt. Men der er den Forskel, at
i det gamle Eventyr kom den gode Mad af
sig selv. Det er nu alligevel slet ikke godt,
for Maden smager bedst, naar man har
arbejdet for den.
Se, saadan er der jo Eventyr i Massevis.
Det gaar ikke an at fortælle flere, for saa
sover 1 ikke i Nat.
Men lad mig nu se, at ) er raske Drenge,
som ikke blot lytter til Eventyr men er med
til at göre Eventyrene till Virkelighed. Øv
Jeres Kraft er, saa Sundhedens lys kan straale
for Jeres Øjne og ] kan faa stærke Lunger
og en skarp Hörelse og gode Tanker og alt,
hvad godt er. Det vil blive Jer till Nytte
i Livet.
Livet selv er dog det dejligste Eventyr.
JJ. C. Meyer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
