Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knös.
En folksaga berättad för Solstrålen av T—n,
Med teckningar av Pär Axel Olsson.
En torpare var en gång ute i skogen och
gick. Där fann han under en gran ett
förskräckligt stort ägg, som han tog med sig hem och
lade under en av sina gäss för att ruvas. I
flere veckor låg gåsen och ruvade det stora
ägget, och hvarje dag gick torparen ut för att se,
vad för en underlig fågel som till sist skulle
kläckas ut ur det. Och en vacker dag fick han
veta det. Då han kom ner i fähuset fick han se
en liten pojke krypa upp ur det besynnerliga
ägget. Och bredvid satt gåsmamma med stora
ögon och tittade på sitt ovanliga fosterbarn.
Torparen var inte mindre förvånad, men på
samma gång blev han glad över att ha fått en
liten gosse att pyssla om med i sin ensamhet. Han
upptog honom som sitt eget barn och kallade
honom Knös. Pojken växte upp —■ och som han
hade en rent obegriplig matlust växte han
förfärligt. Så han om några år var större än en
vanlig karl. Då kunde inte torparen ha honom
hemma längre utan sände honom itjänsthoSen
smed. Pojken fick själv bestämma sin lön där,
och han begärde av smeden för det första årets
arbete en värja, som vägde fem pund, för det
andra året en som vägde tio pund och för det
tredje en som vägde femton. Det fick han
också — men med vart år växte hans styrka, och
till ’sist blev han så stark, att han slog sönder
smedens städ, när han hamrade på det. Då
kunde smeden inte längre behålla honom hos sig,
utan sade upp honom. Knös måtte då söka
tjänst på annat håll och. hamnade då omsider
som betjänt hos självaste kungen. Men inte
heller här kunde han stanna länge. Ty när han
skulle diska silvertallrikarna och guldbägarna
bröt han dem sönder med sina starka fingrar
det minsta han kom att ta något hårt i dem.
Och det kunde ju inte kungen tycka så värst
om. Och så blev han uppsagd, och begav sig
ut för att söka sig en ny plats igen.
Men just i de dagarna hade kungen varit ute
på en sjöresa och råkat ut för en gruvlig storm,
som tre onda sjötroll ställt till. Och för att
rädda sig ur den hade han måst lova trollen
var sin av hans små prinsessor. Och på en
bestämd dag skulle trollen komma och’hämta
dem.
Kungen var naturligtvis djupt sorgsen, över att
behöva skänka sina små prinsessor åt stygga
sjötroll och hade låtit kungöra över allt landet,
att den, som kunde slå ihjäl trollen och rädda
prinsessorna skulle få vilken av dem han ville
och därtill halva riket. Där nu Knös gick utan
tjänst fick han höra talas om detta. »Haha»,
tänkte han, »det är’ minsann något för mig.»
Och på den utsatta dagen då trollen skulle kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
