Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gjorde det. De hackade och gräi/de och trängde:
sig djupt iu i bergen, tills de sågo den röda
metallen lysa mot sig. Med darrande händer
grepo de den och buro den till sina herrar, ty
det betydde bröd. »Mera, mera!» ropade dessa.1
Arbetarna trängde sig ännu djupare in i berget
för att skaffa guldet, annars hade de inte fått
bröd.
Så är det än i dag. Först sliter och släpar
arbetaren tills visthusen äro fulla av allt, vad
som erfordras för att kunna leva och ha det
gott här på jorden. Sedan kommer herremannen,
som hela tiden suttit ochf väntat tills visthusen
blivit fyllda från golv till tak och sätter lås för
dem och säger helt nedlåtande till arbetarna:
»Här ha ni litet guld, så slippa ni gå och leta
efter det. Kom sedan tillbaka till mig med
guldet, ?å ska ni få något av vad ni behöver. Det
är inte hälsosamt, att ni få för mycket.»
Det vidunderliga inträffar, att först tillverkar
arbetaren det, som han behöver, sedan lämnar
han ifrån sig det och får litet guld, som
egentligen också är hans; och när han så lämnar
guldet tillbaka får han i gengäld en bråkdel av
det han först sålde för guldet.
Men bland arbetarna går sedan någon tid ett
tal, att de skola köra bort sina herrar och som
fordom leva och arbeta åt sig själva och
varandra i broderlig gemenskap.
M. K.
Jvtannen med värtan.
Översättning från engelskan av Bo.
Det var en gång en man, som helte Matski,
En kväll då han var ute på väg från sitt arbete,
började det stört regng. Han fick då syn på ett
stort ihåligt träd, och kröp dit in för alt skydda
eig. Han var emellertid trött och sömnig, och
det dröjde ej länge förrän han slumrade in.
Yid midnatt vaknade han plötsligt. Han tyckte
tig höra såDg och spel, och då han nyfiken kröp
ut ur sitt gömställe, såg han framför sig på den
månbelysta ängen hundratals små varelser, som
r sina lätta klänningar trådde dansen med liv
och lust. Matski stod stum och förvånad. Han
vågade ej röra en lem av fruktan att störa de
små älvorna. Då en av dem slutligen upptäckte
honom, gick hon bort till honom och inbjöd
honom att deltaga i dansen.
Matski kunde ej motstå hennes inbjudan. Hon
log så vänligt och såg så mild ut, att Matski
trots sin rädsla följde med henne. Snart var han
JVlalmö, Tryckeri-A.-
inne i dansen, och glömde sig kvar ända till
dess dagen grydde.
Då första solstrålen syntes över trädtopparna,
måste de små älvorna försvinna. Men innan de
lämnade honom, sade de: »Vi tycka så
bra om dig Matski! Du måste lova oss, att även
nästa natt komma och dansa med oss.» Matski
lovade detta, men älvorna ville för säkerhets
skull taga något i pant, för att vara säkra på
att han ej uteblev.
Matski hade till sin fästmös stora sorg en stor
brun vårta mitt på nässpetsen. Älvorna beslöto
sig för att taga vårtan i pant, och Matski gjorde
inga invändningar.
Då han köm hem berättade han sitt äventyr
för sina grannar, och dessa lyckönskade honom
att ha blivit av med sin fula vårta. Eu av
Mat-skis grannar hette Fanju. Denne hade också en
vårta mitt på näsan, och då han hörde Matskis
berättelse, blev han avundsjuk_och tänkte
försöka bliva av med sin vårta på samma sätt som
Matski.
Nästa natt begav han sig till det beskrivna
trädet, kröp dit in, och väntade till midnatt.
Älvorna kommo liksom förra natten. De började
sjunga och dansa, och Fanju kröp ut ur trädet.
Älvorna trodde honom vara deras gäst från förra
natten, välkomnade honom och bjödo honom
med i dansen.
Då dagen grydde och älvorna måste försvinna,
sade de till honom: »Du är en god och trevlig
kamrat, som håller dina löften, här får du igen
din pant». Älvan satte därpå Matskis stora bruna
vårta intill Fanjus egen,
De små älvorna vinkade adjö åt honom, och
försvunno så. Och Fanjus stod ensam och
be-drövad kvar.
. Framtiden, 1907.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
