Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min första järnvägsresa.
(Peter Rosseger.)
I.
Min gudfar, skoflikare Jochem —- så berättar
den steierBke diktaren — var en svuren fiende
till alla modärna uppfinningar, vilka han, då
ban icke kunde förstå dem, höll för häxeri och
djävulstyg. En gång om året gick han till Maria
Schutz, vallfartskyrkan vid Semmering, där han
sökte tröst möt djävulens anfäktelsér.
Då jag vid denna tid var ganska stor, ville
han gärna ha mig med.
— Gärna för mej, sade min far, då kan ju
pojken på samma gång få se den nya
järnvägen, som de ha byggt över Semmering. Tunneln
genom berget lär redan vara färdig.
— BeVare oss väl, ropade min gudfar, skulle
vi se på det djävulstyget! Det är endast
bländ-verk, det är ingen verklighet.
— Det kan ju hända, sade far och gick sin
väg.
Min gudfar och jag började nu vår vandring;
vi gingo över Stuhleckgebirge, för att inte komma
i närheten av dalén, i vilket efter vad folket
sade, djävulslåget gick fram och tillbaka. Men
då vi stodo på det höga berget och sågo ned
mot Spital, en järnvägsstation vid Semmering,
sågo vi en skarp linje, liknande en brun mask,
komma krypande, och över den svävade ett litet
rökmoln.
— Jesus Maria I skrek min gudfar, där är
redan någotl Masken röker ju. tobak I Spring,
pojke, spring! — Och så sprungo vi ned för
bergets motBatta sida.
Mot aftonen kommo vi till dalsänkan, men
— antingen kände min gudfar inte vägen här,
eller också hade nyfikenheten, som ibland
ansatte honom ganska illa, överlistat honom, .—
i stället för att vara i Maria Schutz, stodo vi
framför en; oerhörd grushög, och bakom
densamma gick ett kolsvart hål in i berget. Hålet
var nästan så stort, att ett hus kunde stå däri,
och var murat med flit och skicklighet; och där
gick snörrätt in i berget en gata med järnbårder.
Min gudfar stod tyst länge; men så skakade
han på huvudet och sade: — Nu stå vi där.
Det skall vara den modärna landsvägen. Men
jag säger, det är lögn, att de kunna köra därin.
Kall som gravluft var luften som kom från
hålet. Längre borta mot Spital stod i
aftonsolen vid järngatan ett litet hus, och framför
detsamma en hög stång, på vilken det hängde
två blodröda kulor. Plötsligt susade det borta
yid stången, och som förd av en ande flög . den
ena kulan i höjden. Vi blevö högeligen
förskräckta, ’ Ått det icke gick rätt till här, kunde
ju var och en märka. Men vi stodö som
fast-naglade vid jorden och kunde inte röra oss.
— Gudfar Jochem, sade jag sakta, hör ni inte
ett sådant väsen, det är i ,jorden?
— Jo, verkligen pojke, svarade han, det är
något som dundrar! Det är en jordbävning.
Genast började han att klaga och stöna.
På järngatan kom ett kolsvart väsen fram.
Det tycktes först stå stilla, men närmade sig
och blev allt större och större och rusade fram
med mäktigt stönande och pustande och utstötte
Ur dét stora gapet en väldig mängd ånga. Och
bakom ’-r ■ i
— Jesus Maria, ropade min gudfar, där
hänger ju hela hus med. Och i sanning, om vi
eljest hade tänkt att lokomotivet var förspänt
ett par tvåhjulade kärror, i vilka resandena kunde
sitta, så sågo vi nu liksom en hel by med många
fönster köra förbi och i fönstrén tittade levande
mänskohuvuden ut och förfärligt fort gick det,
och det var ett sådant susande, att förståndet
stod alldeles stilla på en.
Då höjde min gudfar händerna mot himmeln
och ropade med förtvivlad röst: — Hjälp,
himmel! nu fara de rakt in i — hålet I
Och sedan hade detta förfärliga med sina
hundratals ljus försvunnit i djupet; den sista
vagnens baksida blev allt mindre och mindre;
blott ett litet ljus såg man ännu en stund därav,
sedan var allt borta. Marken darrade och ur
hålet steg röken sakta och jämt.
Min gudfar torkade svetten bort från ansiktet
med ärmen och stirrade in i tunneln. Se’n såg
han på mig och frågade:
— Har du också sett det, pojke?
Ja, jag såg det också.
— Då kan det inte ha varit något
bländ-verk, mumlade Jochem.
Vi gingo på vägen upp för berget och sågo
rök stiga upp ur flera bergsklyftor. Djupt
under våra fötter gingo ångvagnarna in i berget.
-i- De äro förlorade! sade min gudfar. Han
menade passagerarna. De övermodiga mänskorna7
hava själva sprungit i sin grav.
I värdshuset på Semmering var det
fullkomligt lugnt; de stora stallarna voro tomma;
borden i gästrummen och hästhoarna vid gatan voro
obesatta. Värden, eljest gatans stolte härskare,
inbjöd oss vänligt till en liten rast.
— Jag har alls inte någon aptit, svarade min
gudfar; klokt folk äter inte mycket, och jag har
i dag blivit betydligt klokare.
Tysta, vandrade vi vidare. Uppe på gatans
krön stodo vi stilla och sågo ned mot Österrike,
som med sina klippor och bergsklyftor och sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
