Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1908
Sept.-Okt.
SOLSTRÅLEN
SAGOSTUNDSBARNENS TIDNING
Pris 5 öre
Lill-Jans idé.
Lill-Jans fader var fattig torpare och kallades
också Lill-Jan till skillnad från Stor-Jan, som
hade herregården.
Lill-Jan fick tidigt begiva sig ut i världen för
att förtjäna till sitt uppehälle. Ett knyte mat
fick han med sig, en brödkaka
och ett stycke fläsk och så bar
det i väg ut livet. Han vandrade
i två dagar och så tog matsäcken
slut och han satte sig vid
dikeskanten för att tänka. Då kom en
man körande med en vagn som
hade säten åt båda sidor och på
dem sutto pojkar som sågo ut
ungefär som Lill-Jan allesammans.
»Vill du taga tjänst hos min
husbonde?» sade mannen. Jo, det
hade ju Lill-Jan ingenting emot,
ty det började kännas tomt i
magen och han skulle ju ändå tjäna
någonstädes. Så hoppade han upp
i vagnen till de andra och så bar
det i väg.
Snart kommo de fram till en
stor gård, där stod en vandring
mitt på; den drogs av människor
och nu skulle pojkarna öka
arbetsstyrkan. Det tunga arbetet bÖTjade
med detsamma och det fortgick
dag efter dag, vecka efter vecka.
Ur kvarnen, som drogs av
vandringen, kom det guld, som förde3
in till gårdens egare; men
pojkarna fingo endast nödtorftigt
med mat och kläder för sitt
tunga arbete. Husbonden däremot
gjorde ingenting annat än åt och drack upp
allt som frambringades av kvarnen.
Nu var Lill-Jan en faseligt kvick pojke, och
han funderade ut två saker. För det första var
det orätt att kungen som egde gården skulle få
hela förtjänsten under det att de, som gjorde
arbetet, knappt fingo någonting alls. För det
andra tänkte ban ut att om pojkarna läte bli
att arbeta så fick allt den där kvarnägaren
ingenting att leva så överdådigt av, utan måste
giva dem lite mera betalt för att få dem igång
igen. Detta sade han till de andra, men de voro
rädda för pisk, skall jag säga, och vågade icke
släppa hävstängerna.
»Då släpper väl jagl» sade Lill-Jan och så
kilade han i väg och kom ned till
havsstranden.
Där låg just ett stort skepp, som
skulle avgå. Det saknades en man
och skepparen ropade till Lill-Jan
om han ville mönstra. »Yi skola
ut och fiska pärlor!» sade han.
»Min är skutan, det tar jag min
procent för, men sedan får var
och en efter duglighet och
förtjänst.» Det var Lill-Jan med om
och så gick han ombord.
De seglade långt bort till en
stor ö och landstego där
medtagande nät och håvar. Då de gått
vägen fram ett stycke kommo de
till en hålväg och fingo se en
väldig jätte i andra ändan av
densamma. »Passa nu på!» sade
kaptenen. »När jätten kommer
nära nog, slår jag en sten rakt
i gapet på honom, då får han
tandvärk och hoppar alldeles vilt
av smärta och då gäller det att
kvickt springa förbi honom och så
gömma vi oss i grottan, som är
bakom honom, Dit kan han ej
få in sin hand, och när han så
försökt en stund gör det så ont
i tanden på honom att han måste
springa till jättarnas tandläkare.
Det ta’r tre dagar och då ha vi god tid på
oss. Jag känner till knepetI Kvickt nu bara!»
Allt gick som kaptenen hade sagt. Männen
klarade sig förbi jätten och kommo fram till
Pärl-sjön, där de fiago en riklig skörd.
Då de skulle tillbaka gingo de emellertid vilse,
och vid ett ställe, de skulle förbi, fingo de se
några jättar, som höllo på att fira upp ett stort
klippblock medelst ett vindspel. För att inte
vindspelet skulle svänga om hölls det tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
