Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En moder.
Tiden gick och alla ärbara fågelfruar lfigo på
ägg med ett allvarligt uttryck i sina ögon, medan
männen flögo efter flugor och sjöng för dem.
Annorlunda gick det inte heller till hos
rör-sångarparet. Men förnekas kunde inte, att
mannen understundom blev trött och i misshumör.
Då tänkte han på hur bra ålen hade det och
grodmannen och aborrmannen och alla de andra.
»Är det så att du nu är trött på det, så
kunde du låtit bli från början», sade
rörsånger-skan. »Jag ska säga du gjorde dig inte måttligt
till för mig i början. Så vacker du var..
Minsann börjar du inte redan att förlora färgen.»
»Det frestar på», sade han, »när man skall
ut efter flugor i alla väder, så syns det på
bröllopsstassen.»
»Jag tycker inte heller, att du sjunger så
vackert som förr», Bade hon.
»Jaså, inte detl Jag låter väl bli då. Det är
eljest för din skull jag kvintilerar. — Och för
resten kan du väl förstå att jag skämtar. Jag
gläder mig ju fasligt åt barnen. Det skall bli
mig en ära och ett nöje att proppa dem tills
de spricka. Vi kunde ju ha nöjt oss med tre.»
i »Du borde skämmas», sade hon.
»Det gör jag ju min vän, över de två. Men
eftersom jag inte vet vilka två det är, så gör
det väl ingenting.»
Hennes ansikte blev mycket allvarligt. Men
han fångade en fet fluga i förbifarten, stack
den i munnen på henne ooh slog till en drill,
så vacker att hon blev alldeles förälskad i
honom igen.
I det samma ljöd en djup suck nere ifrån
vattnet.
»Det kom från en mor», sade rörsångerskan.
»Jag hörde det.»
»Det var just det, det gjorde, lilla frun», sade
en grov röst.
Rörsångarparet tittade ned och fingo syn på
en kräfta som satt nere i gyttjan ooh stirrade
på dem med ögonen på skaft.
»Herre Gud, är det ni, madam kräfta», sade
rörsångerskan.
»Jo, jo men, lilla frun», sade kräftan, »hon
själv justament. Har jag inte suttit här nere i
smörjan och hört hur herrskapet talat. Jösses,
en så’n fin fru, hon har det bra hon, jämfört
med en annan.»
»Var och en har sitt», sade rörsångerkan.
»Det är så lagom roligt att ligga här och svida.»
Kräftan lade ögonen i kors och vecklade upp
känselhornen.
»Jo, det ska’ frun tala om! Hur länge räcker
detl Fyra, fem veckor. Jag får gå med mina
sex månader jag.»
»Herre Gud! Men ni kan då väl röra Erl»
»Åhja», sade madamen, »för oss kräftor är
det ju alltid smått med rörelsen. Och så har
frun bara fem ägg, jag har två hundra, jag.»
»Gud bevare oss väl», sade rörsångerskan.
»Och så Er stackars man ska få knoga för att
skaffa mat åt en så förfärligt stor familj.»
»Han... kräketI Han aktar sig, han. Min
själ, jag har sett honom sedan bröllopet!»
»Det vill till ett stort bo för alla de äggen»,
sade rörsångarfrun.
»Det märks, att frun inte har reda på hur
fattigt folk har det», sade kräftan. »Så’na som
vi har minsann inte råd att bo inte. Vi får dra
äggen med oss, vil»
»Var har hon dem, madam kräfta?»
»På bakbenen, frun. Jag har tio små bakben,
har jag, utom åtta riktiga ben och så klorna,
förstås, som en inte kan vara utan, för en får
ha något att bita ifrån sig med i denna onda
värld. Och på vart bakben sitter en klick med
tjugu ägg. Det gör två hundra tillsammans. Ni
kan förresten få se dem. Di tål att se på!»
Och kräftan lade sig på ryggen och sträckte
på stjärten, så mycket hon kunde. Mycket
riktigt, där satt äggen på tio svarta små ben.
»Så’nt kommer sig av att ha för många
bakben», sade rörsångaren.
»Fy skäms att du vill göra narr av en
stackars hustru.»
Men den stackars hustrun vände sig rätt igen
och sade med orubbat lugn.
»Herrar ska ju alltid göra sig så kvicka. Vi
fruntimmer förstå varandra vi. Och förresten
fick det väl vara med äggen, bara det inte var
det, att man inte kan skifta.»
»Skifta», frågade rörsångarfrun.
»Ja . . . frun skiftar väl också en gång
emellan, vet jag. Jag har då själv med dessa mina
ögon sett hur fjädrarna ha flutit på vattnet.
Och fint ooh ledigt går det med en fjäder då
oph en fjäder då, och så är det färdigt. En
annan, som har en styv särk, får lägga av
alltihop på en gång. Och det kan en ju inte, så
länge en går med äggen, se. Så se’n jag blev
gift, skiftar jag bara en gång om året. Man
lägger på hullet, fastän man är sämre folk, och
det klämmer somma tider, ska jag säga.»
Rörsångarfrun var gripen, ooh mannen började
sjunga, han var rädd att allt detta elände skulle
göra äggen melankoliska ooh förstöra barnens
röster.
Men i det samma började kräftan föra ett
förskräckligt leverne och slåss med klorna och
och bära sig åt som hon blivit kollrig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
