Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTAH HÄRLEK.
31
Här är min lille stjufson, Gustaf, sade mamma
tili lärarinnan. Hän är tyst och inbunden, kanske
skall kamraternas sällskap rycka upp honom. Jag hoppas
hän inte skall trötta ut fröken, ty hän har nog lätt att lära.
Tuttu hörde allt detta, försagd och ängslig. Skulle
hän bli här allena? Skulle de andra gossarna inte göra
honom illa? Hän kröp bakom sin mamma och önskade,
att hän väl vore där hemma igen.
Lärarinnan kom fram tili honom, tog hans lilla
hand och drog honom tili sig. Hela hennes ansikte
lyste af godhet och välvilja.
Nu skall Tuttu heter du icke så? bli min
lilla goda vän och lära dig hålla af mig och dina kam-
rater, sade hon och slätade hans ljusa hår. Du
skall få sitta här bredvid mig, tills du blir mera hemma-
stadd, och när vi gå ut, skall du få gå vid min sida.
Tuttus lilla ansikte lyste upp som om det plötsligt
blifvit varmaste solsken där ute, i stället för att det var
höstrusk och stundande vinter. Hän såg upp på sin
lärarinna, på en gång blygt och förtroendefullt, och smog
åter sin hand i hennes, den hade det så tryggt där,
kände hän.
Från den stunden blef Tuttu en glad och lycklig
gosse. Hans skola och hans lärarinna blefvo honom
kärare än allt annat, och hän utvecklade där allt det
goda Gud nedlagt i hans lilla själ. Det är icke svårt
att vara god, glad och läraktig, när man känner att man
gläder någon därmed, och Tuttu visste, att hän var
älskad, icke allenast af sin unga lärarinna, utan ännu
mycket mer af den Gud, som osynlig vakade öfver hans
minsta steg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
