Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DONNA 71
Atte stod en stund rådlös. När hundar blifvit så-
rade i foten eller benet, bruka de själfva sköta ora sitt
onda och slicka det friskt. Men nu var Donnas enda
läkemedel, tungan, obrukbart och haisen var så igen-
svullen, att Donna hvilket ögonblick som hälst kunde
kväfvas. Då kora Atte ihåg, att han sommaren förut
sett en ormbiten gosse baddas med afkok på höfrö, så
hett som möjligt, och beslöt försöka med samma metod.
Han lockade Donna in i fähuset, stängde in sig där med
henne och baddade nosen och haisen ihärdigt tili sena
kvällen med heta kompresser doppade i hövatten.
Ora det nu var behandlingen eller hundens sunda
natur, som öfvervann giftets värkan, alltnog, svullnaden
var mindre redan om aftonen, och följande morgon
kunde Donna åter förtära några klunkar mjölk. Ett
par dagar ännu gick hon omkring med snedt ansikte
och gjorde sig intressant och påmint, men så blef hela
ormhistorien förgäten, och hon simmade som förr efter
stickor och stenar.
Efter den stunden blef hon Atte ännu mera tili-
gifven än förut och följde honom som hans skugga,
hvart hän än gick. Det var litet besvärligt ibland, men
Atte nändes inte köra bort henne. Trogna vänner äro
sällsynta skatter, dem skall man inte otacksamt afskudda
sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
