Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 SOMMARSJÖ OCH VINTERSNÖ,
Medan Neekeri talade, vek någonting undan, som
skymt Olas blick, hän begynte eftersinna och förstå.
Hän mindes plötsligt huru kär hän höll sin mor, hän
mindes hennes förgråtna ögon, hennes bedjande röst.
Hnru blek hon var, hur trötta hennes steg! Och det
stack som tusen nålar i hans lilla hjärta.
Var han på väg att låta sin mor dö af sorg... af
sorg öfver honom? Kunde han offra henne för någon-
ting här i världen? Hade han redan gjort det... var
det för sent att rädda henne . . . ?
Det vällde fram en ström af ånger och förfäran i
hans själ; han tog harpan, som han älskat så högt, och
kastade henne långt, långt ut i vassen:
Se där. . . tag igen henne, men gif mig åter
min mor! snyftade han.
Och så att springa därifrån, andlös, bäfvande, som
om någon velat gripa honom i foten. Skulle han komma
för sent? Han stännade ej, förrän han sjönk ned vid
sin mors fötter, där hon, blek och stilla, satt vid sin
sömnad i stugan.
Ack, mor, du lefver ju . . . du lefver! utbrast
lian och snyftade högljudt. —Jag har förstört min harpa,
mor ... jag ville hällre äga dig. . . nu sjunger jag aldrig
mera.
Midt i sin sorg hörde han som en ton af glädje
dallra icke från harpans strängar, utan i sin mors
ljufva röst: —Visst skall du sjunga, sade hon, men
icke blott för dig själf, utan tili människors glädje.
Gud väre lof, nu viii jag lefva; nu har jag fått
min gosse igen!
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
