införlifvade han sig åter med dem — Maria talade med en så öfvertygande enthusiasm, att hon måste hafva rätt. Stackars Maria! För Olofs skull kunde hon tala med enthusiasm om jordelifvets glädje, fastän den i dessa ögonblick var långt, långt från hennes hjerta. Men han kunde ej få gå bort så olycklig, så bitter, så oförsonad med sin verld . . . — Huru allting har gått i fullbordan! sade en gång Olof med ett sorgligt leende. "Du är mer än jag — du skall lära mig bli någonting, ty du kan det" — så sade jag en gång profetiskt. Huru sannt det har blifvit! Utan dig hvad vore jag? En vingbruten och förtrampad stackars fågel, utan kraft att höja sig mot ljuset. Du har lärt mig lefva, och du lär mig dö. Fjorton dagar hade förflutit, och derunder hade friden ånyo tagit sitt inträde i Olofs själ. Han gick med glädje sin sista förvandling till mötes. Döden är ju blott en födelse till ett nytt, ett bättre lif, sade han med fast tillförsigt. Och Maria, som såg hans stilla glädje, ville ej förbittra den genom något utbrott af den omätliga sorg, som sjöd inom hennes bröst. En dag anlände ett paket till Olof. Det innehöll Annies förlofningsring jemte några få rader af hennes hand, hvari hon återskänkte honom hans frihet — "en gåfva, den du säkert länge efterlängtat", skref hon, med ett visst ångerfullt erkännande af sin egen oförmåga att qvarhålla hans hjerta. — Tack vare henne, sade Olof, har du, min Maria, nu rättighet att tillsluta mina ögon. Och han satte den återbekomna ringen på hennes hand. — Vi skulle ändå få ega hvarandra — ända till döden skiljer oss åt, fortfor han och log på sitt vemodsfulla sätt. Han skref några vänliga afskedsord till majoren och Annie; han hyste inga bittra känslor emot sin fordna fästmö — han var försonad med hela verlden, med sig sjelf och med Gud. Och det var Marias förtjenst — "utan dig", sade han, "hade slutackorderna af mitt lif afbrutits med en skärande disharmoni." — Det var en underskön qväll mot slutet af Augusti. Olof hade stapplat uppför berget, för att ännu en gång — den sista — från sin älsklingsplats se solen gå ned. Naturen halfslumrade omkring honom. Snart skulle också han sofva.