glömt under fångenskapen. Men blomman kunde dem, hon; och hon hviskade dem i den döende sångarens öra, och vid ljudet af de kära tonerna invaggades han i dödens sömn. — — — — Olof tystnade och knäppte tillsammans sina händer likasom ett godt barn, som läser sin aftonbön. Han drog en suck — det var den sista. Den kämpande anden hade afskakat sina bojor och ilade på lätta vingar upp till sitt urhem. Och den lilla blomman? Hon bleknade allt mera och fällde sina kronblad ned öfver sin döde älskling. Och så var den sagan slut. * På Vikberga kyrkogård restes, när våren kom, ett snöhvitt marmorkors, hvarpå, enligt den aflidnes vilja, blott lästes detta ord: <tab><tab>"Tras-Olle." * </chapter>