<chapter name="Maria">

Maria.

— Jag får säga, att du visar en besynnerlig liknöjdhet i denna sak, min käre Adolf, sade lagmanskan Stjerne och borrade sig djupare in mellan de svällande vagnskuddarne. Gossens väl borde ligga dig varmare om hjertat, tycker jag; han är ju din köttslige systerson. Stackars Arne! Hade han intet annat stöd för sin varma kärlek, än sin tröge herr morbroder, så fruktar jag, att han kunde säga allt hopp farväl. Lyckligtvis . . . — Lyckligtvis har han sin tant, som . . . — Inte är trög. — Nej, det må Gud veta. Det låg någonting odrägligt retsamt i den resignerade suck, hvarmed lagman Stjerne beledsagade sina ord. Den ömtåliga äkta hälftens annars förnämt bleka kind fick en skiftning i violett och hennes ögons sprakande glans bådade intet godt; lagmannen inväntade lugnt stormen med de feta fingrarne sammanknäppta och hufvudet vändt åt sidan. Han räknade tydligen popplarne i allén, der vagnen rullade fram. — Om inte menniskan der på kuskbocken hörde oss, så skulle jag säga dig en sak angående din tröghet och min rörlighet, sade slutligen lagmanskan med majestätisk värdighet. Lemnom emellertid detta ämne . . . låtom oss i stället tala om den stackars Arne och hans förhoppningar. Gossens hängifna, oegennyttiga kärlek har verkligen anslagit en och annan öm sträng i mitt hjerta — Jonsson, slå då inte de stackars hästarne så förskräckligt! mina nerver tåla inte vid det der oväsendet — tänk, fattig som han är, att vilja gifta sig med en ännu fattigare, som dertill inte ens har någon ställning i samhället. Det är riktigt vackert. Jag läste häromdagen i en roman någonting i samma genre. Jag vet ingenting mera poetiskt och rörande, än den der gamla historien om "en koja och ett hjerta." — Hm, mumlade lagmannen och räknade fortfarande popplarne, när vi gifte oss, då tyckte du, att mitt ståtliga Vikberga var mycket mera poetiskt och rörande.