Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver. Men tala om’et? Nej pass. Mina gamla minnen ligga
nedlåsta i sitt skrin; de duga inte till paraddrägt.
Ada smög sin lilla hand smekande öfver mormodrens gråa
hår, såg henne bedjande i ögonen och sade:
— Men för en gång tar väl ändå mormor fram de gamla
plaggen och visar dem för sin dotterdotter — inte sannt?
Seså, neka inte! Inte alls för att paradera, utan för att visa
en ung flicka nu för tiden huru fast och gediget allting var
förr i verlden — är det inte så, ni säga, ni gamla? Kanske
kunde det bli henne en nyttig lärdom.
— Du tror —? sade mormor och log med en fläkt af
vemod, som klädde hennes vackra gum-ansigte så oförlikneligt
väl. Jag skulle öppna på locket och vädra på de gamla
urmodiga paltorna — nej, barn, det var en underlig tanke!
Och hon lade till och med stickstrumpan ifrån sig. Gamla
mormor försjönk i drömmar! Tyst, stör henne inte, hon är
andäktig, hon sammanknäpper sina händer. Det skimrar någon
ting i hennes ögonvrå. Några gamla, välkända toner klinga
så bekant genom hennes själ. Det ringer till helgdags
derinne. Gamla, längesedan bleknade minnen vakna och
framträda i föryngrad gestalt för hennes inre öga. Besynnerligt, att
det kännes så ljuft att återse dem, fastän de bära så mörka,
sorgliga färger!
Mormor reser sig upp och blickar tankfull utåt gatan
genom de rikblommiga balsaminerna. Hvar är nu det barska
och kantiga, som ofta gjorde, att folk kallade enkefru Elfman
"en skarp gumma"? Men enkefru Elfman är i detta ögonblick
icke sig sjelf; det synes nog, att någon ting ovanligt är på
färde med henne, ty annars hade hon, ordentligheten sjelf, ej
låtit strumpa och sykorg rulla i golfvet, utan att röra en hand
för att taga upp dem.
Ada är en grannlaga flicka; hon vänder sig bort och
beundrar ett oljemåladt porträtt af en ung man i krigaredrägt,
som i sitt urblekta röda taftband hänger öfver soffan i mormors
rum, och läser och omläser tio gånger dess underskrift:
"Thorvid Grane vid tjugutre års ålder". Hon ville lemna mormor
tid att bli sig sjelf.
Nu är det öfver. Mormor vänder sig om, puttrar öfver
sin strumpas olycksöde, tar emot den ur Adas händer och
säger:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
