Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte var det af dansen, fastän det gick an att skylla på. Jag
var femton år på den tiden, och jag var vacker, det visste jag
— kanske allt för väl. Lydia var också vacker, men det var
någon ting så besynnerligt med henne; hennes uppsyn var så
mörk, hennes sätt så otillgängligt; afund såg jag väl i alla
flickornas blickar, när jag svängde om med Thorvid, men
mörkast lågade den i Lydias halft frånvända öga. Det var den
midsommaren; hösten derpå kom Thorvid in till Åbo för att
stanna der; hans far var död, hans hem upplöst och Thorvid
skulle nu bosätta sig i Åbo för att vara nära sitt regemente
och för att vara nära mig, så hviskade egenkärleken i mitt
öra. Dagligen var han hos oss och för hvarje dag grodde
kärleken till honom allt djupare in i mitt tokiga hjerta. Det
var en herrlig tid och nyttig för mig på visst sätt, ty min
hela inre menniska vann mycket genom Thorvids inflytande.
Jag hade uppfostrat mig sjelf, och det var minsann icke
underligt, att det var illa gjordt. Jag var odrägligt egenkär;
Thorvid sade mig det på sitt rättframma sätt, och för att behaga
honom bemödade jag mig att bortnöta det fel, som var honom
motbjudande. Jag var häftig och egensinnig; ingen annan
hade kunnat förmå mig att motarbeta detta fel, men Thorvid
kunde det, ty för hans skull hade jag kunnat göra allt. Vi
voro som syskon. Aldrig visade någondera den andra något
tecken till någon ting varmare än syskonkärlek. Blott en gång
talade Thorvid några underliga ord och fattade min hand på
ett sätt, som han aldrig annars brukade; jag kände, att hans
hand darrade. Jag blef underlig till mods och slet undan min
hand; i detsamma inträdde Lydia och allt var åter som om
ingen ting passerat. — Mot Lydia var Thorvid vänlig, som
han var mot alla; dock tyckte jag mig märka en viss
öfverlägsenhet i hans ton, som då man talar till ett barn. Lydia
var i hans närhet mera sluten än annars.
Sommaren kom och Thorvid lemnade oss. Vintern förde
honom tillbaka. Jag kände, att min kärlek blott tilltagit under
skilsmessan. Han var hurtig och enkel och glad som förr.
Jag minnes en qväll, då vi suto samlade omkring brasan, min
far, Thorvid, Lydia, jag och några anförvandter; man skämtade
med Thorvid för att han, fastän löjtnant, hade så litet
fjärilsnatur i sig; en gammal tant frågade till och med — allt utom
grannlaga — om han ämnade låta henne samlas till sina fäder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
