Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På Lydias adertonde födelsedag firades hennes bröllop.
Jag har hört många säga, att de aldrig sett mig gladare än
jag var på min systers bröllopsdag, fast nog minnes jag, att
jag den natten stod vid stranden af elfven och mätte djupet
med blickarne, men återhölls af de tindrande stjernor, jag såg
dernere afspeglas från natthimmelen, och som tycktes
förebrående betrakta mig liksom ögon genom tårar — det var en
förfärlig natt, men när jag dansade och log, kunde ingen se
det på mig, och då var allt bra.
Det var vid detta tillfälle jag första gången såg din
morfar, den unge pastor Henrik Elfman. Han var då en ung,
intagande, fastän tillbakadragen man; han egnade mig hela
qvällen en stilla, nästan blyg uppmärksamhet, och jag
uppmuntrade den med det mest oförsynta koketteri — jag visste
knappast hvad jag gjorde — mina tankar grepo efter någon
ting att sysselsätta sig vid, lika godt hvad.
Efter bröllopet flyttade de nygifta till sitt hem i trakten
af Nyslott. Thorvid hade blifvit kapten och med detsamma
fått transport till ett annat regemente.
En tid förflöt. Jag var hemma hos min far, bitter och
mörk till sinnes, spridande allt utom glädje omkring mig. Jag
var på god väg att bli elak. Bref kom från Thorvid och
inbjöd mig vänligt att helsa på i hans nya hem, men jag nekade.
En förnyad inbjudning afslogs lika kallt. Ada, du ser, att jag
inte varit någon fullkomlighet i min ungdom, lika litet som på
min ålderdom.
Omkring ett år hade förflutit efter min systers bröllop,
den mörkaste tiden i mitt lif. Då kom helt plötsligt ett bref
från Thorvid, som med ens skingrade mörkret och dref bort
alla sjukdomssymptomer ur min själ. Thorvid var olycklig;
han hade misstagit sig på Lydia. Alla de fel, som han
hoppats skulle utplånas genom hennes kärleks helsosamma
inverkan, hade i stället för hvarje dag framträdt i den mest hotande
skepnad. Under Lydias stela, inbundna yta, som aldrig velat
släppa en blick in i de mysterier, som dolde sig derinom, hade
han vid närmare undersökning funnit kall, lågsinnad beräkning,
en jernhård egoism, för hvilken inga medel voro otillåtliga, ett
fegt slafveri under egna passioner — Gud vet hvilka mörka
färger han inte använde! Och värst af allt — han hade
misstagit sig på sig sjelf; han älskade icke sin hustru. Han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
