Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med sin glöd förbrände mycket, som borde ha egt större
berättigande. För denna kärlek funnos inga konsiderationer; det
var det stora felet.
Mångfaldiga voro väl ännu alla de bitterheter, hvarmed
hennes onda lynne öfverhopade mig, men jag förlät dem alla,
då jag såg så många sannt rörande och sublima drag af
hennes kärlek till Thorvid. Ännu i denna stund kastar
hågkomsten af denna hennes djupa hängifvenhet ett försonande
skimmer öfver hennes minne.
Kom så kriget till våra trakter. Ryska trupper hade
blifvit sedda i närheten; det allmänna lugnet var stördt genom
några gevärssalfvor, som man hört aflossas. Den manliga
befolkningen hade gått man ur huse och befann sig på sin post
på andra håll; vår undangömda vrå hade man hoppats skulle
skonas af den mordiska allhärjaren. Men nu gällde det att
icke blekna, utan se faran i synen och se morsk ut igen. Jag
kände med mig, att jag hade mod; blodet rann dubbelt så
hastigt genom mina ådror, tyckte jag; jag kände mig stark
som en björninna. Så var det icke med Lydia; hon skalf som
ett asplöf vid minsta buller och sjönk tillsammans som en
vissnad blomma vid hvarje vindflägt. Spänstigheten af hennes
själskraft var i förtid förtärd genom yrande passioners eld.
Det var en afton. Lydia slumrade oroligt på sin säng
och jag afvaktade vid sidan af bädden hennes uppvaknande,
för att icke lemna henne ensam med sin fruktan och sina
hemska tankar. Månen sken in genom fönstret; derute spridde han
sin kalla glans öfver snötäcket med dess oräkneliga gnistrande
facetter; längst bort såg jag skogen afteckna sig svart och
högtidlig mot natthimmelen. Det var ett herrligt skådespel.
Jag tänkte just på huru skönt vårt Finland var och huru dess
bländande vinterdrägt just nu skulle fläckas af blod och aska.
Då hörde jag liksom ett aflägset muller, blandadt med enstaka
knallar. Mitt hjerta stod ett ögonblick stilla. Jag lyssnade
med spänd uppmärksamhet; snart urskiljde jag det jemna
taktmessiga dånet af en soldattrupps annalkande. Ett eldrödt sken,
som af facklor, flammade genom skogen. Här var intet
ögonblick att förlora. Jag gick raskt fram till Lydia, skakade
hennes arm och sade, i det jag samlade all min beslutsamhet:
— Fienden är här. Vi måste rädda våra lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
