Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En knekt tog Lydia i sina armar; en annan närmade sig
mig, men jag stötte honom tillhaka, sade mig kunna gå sjelf
och försäkrade, att jag inte skulle fly. Karowitsch var nog
mensklig att tro på mitt ord och lät mig gå ensam, dock på
alla sidor omringad af soldater med höjda sablar. Jag gick
framåt rak och tyst och med lugn i mina drag, fastän det sjöd
inom mig; men jag ville inte böja mig inför min fiende; jag
unnade honom inte den triumfen att se mig vackla.
Den soldat, som bar Lydia, hade kastat ifrån sig sin
fackla för att vara ledigare; den föll rykande och fräsande midt
i en rishög, som började brinna, men ingen brydde sig derom.
Framåt gick tåget genom skogen; soldaterna sjöngo eller
snarare tjöto och Karowitsch brummade stundom med i refrängen
till tecken att han var glad öfver sin lyckade fångst. Så
kommo vi fram till Olkialagården, der den öfriga delen af
ryssarnes trupp redan börjat göra sig hemmastadd. Alla förråder
af mat och dryck, som funnos, voro utsläpade midt på gården,
der man gjort upp en stor eld af våra möbler och för öfrigt
hvad som var brännbart; omkring elden hvimlade det af
gestalter, svartmuskiga och vidrigt grinande som afgrundsandar.
— Bra, mina gossar! skrek Karowitsch. Nu är jag redo
att dricka en skål med er för vårt präktiga nattqvarter.
Mieschnin, du bevakar fångarna.
Derpå gick han ifrån oss och blandade sig med sina
råa hopar.
Jag satte mig på tröskeln till förstugudörren och
betraktade det hemska skådespel, jag hade framför mig. Mieschnin,
ryssen, stod bakom mig, färdig att fånga mig vid minsta tecken
till försök att fly. Lydia hade ännn inte återhemtat sig från
sin djupa vanmakt, och lyckligast var detta; hon slapp
åtminstone se förödelsens styggelse öfvergå hennes hem.
Jag stred en hård kamp inom mig sjelf. Jag kunde
nemligen icke värja mig från den tanken, att jag handlade
orätt, om jag inte åtminstone gjorde ett försök att rädda Lydia
från det öde, som tycktes vänta henne. Jag var ohjelpligt
hemfallen till min förolämpade friares hämd, det visste jag,
men Lydia hade ju icke gjort honom något ondt. Om jag
genom att förödmjuka mig inför Karowitsch kunde rädda henne
— skulle jag en gång kunna stå till svars med att jag icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
