Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mieschnin tog ett skutt i glädje och förde oss genast
till vårt fängelse, hvars jerndörr tillslöts med dubbla lås och
med en stor bom.
Mitt första göromål var att undersöka terrängen. En
liten glugg i väggen försedd med tjockt galler var den enda
öppning, som tillsläppte oss luft och en smula ljus. Ett rödt
flämtande sken. reflex af den stora brasan midt på gården,
underlättade något mina undersökningar. Källaren, der vi voro
inspärrade, var ett stort, hvälfdt rum med fasta, murade
väggar och stengolf. Ryssarne hade släpat bort alla effekter, som
förut förvarats derinne, så att rummet var tomt. Det enda,
jag fann, var en liten handyxa, hvaremot min fot snafvade i
mörkret. Jag tog upp den och tänkte, att den väl alltid kunde
bli nyttig till något — till försvarsmedel om inte till annat.
Ty jag hade beslutat mig att inte skänka bort våra lif; nog
skulle jag ge den första ryss, som stack sin näsa inom dörren,
en minnesbeta. Mod hade jag nog, och inte tänkte jag just
heller på att krafter fattades, der jag gick fram och tillbaka
i mörkret och fnös af förbittring.
Tiden gick långsamt. Soldaternas skrål blef allt
högljuddare. Ofta urskiljde jag Karowitsch’s skräflande stämma.
Detta eldade ännu mera mitt blod. Att döma af den
bullersamma munterheten måtte det ha funnits temligen ansenliga
förråder af dryckesvaror på Olkiala. Så’na fördömda krabater!
— här slog gumman i vredesmod sin knutna hand i bordet,
så att kaffekopparne skallrade — en sådan skärseld de läto
oss genomgå der nere i källarehålan, medan de värmde sig med
vårt vin och vid våra brinnande soffor och stolar! Men det
blef ännu värre. Rysspackets rusiga skrål aftog allt mer och
mer; de starka varorna gjorde sin verkan, kan jag tro, och
hjeltarne somnade väl omkring sin brasa, ty deras oväsen
tystnade till slut alldeles; men i stället tilltog eldskenet med hvarje
ögonblick i förfärande grad. Detta bländande, eldröda sken,
som strömmade in genom vår lilla glugg, kunde omöjligen
härröra från den kolnade brasan på gården. Också började en
qväfvande rök intränga genom gallerfönstret. Eldsvåda! Hade
då ryssarne tändt på gården och dragit derifrån? Och lemnat
oss ensamma att förbrinna, utan utväg att undkomma? Denna
tanke förvildade mig — att dö i lågorna! För en fiendes kula
hade jag kunnat stupa, men att qväfvas ihjäl, att långsamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
