Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gleb Aleksejev: Ingen återvändo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kofferten igen. På hans spensliga skuldror funnos
inga epåletter, och han liknade en gammal kraftlös
hund med sina påsiga kinder och sin svaga, skröpliga
gestalt.
— Anton Petrovitj, sade han matt.
— General, allt är slut... Vi har dött, dött..,
Ryssland ska bestå, men det kommer inte till oss...
hör ni det, ers nåd!
Med förbittring fortsatte han:
— Res till er abessinska härskare, ers nåd... tjäna
honom redligt och troget, men jag kan inte... jag
reser tillbaks.
— Vad menar ni? Jag förstår er inte, överste.
— Tillbaks till Ryssland!
Dessa ord kastade han plötsligt fram och
förvånade sig själv över det brådstörtade i sitt beslut,
men strax därpå kände han sig lättad. Det gick runt i
huvudet på honom, och i yrselns virvlar avlägsnade
sig allt längre bort den för vinden smällande
fönsterluckan, igenklistrad med en gulnad tidning med spår
efter vägglöss, bordet och det med präntad stil
fullskrivna bladet: »Till hans kungliga höghet, härskaren
av Abessinien» och i raden under: »Ansökan», och
generalens hummerögon, runda som utslitna
femkopekstycken — fullständigt uttryckslösa.
Då han kom ut på gården igen, tryckte han
sitt heta huvud mot väggen, lyssnade länge till
höstkvällens tjut i trädtopparna, vilka höjde sina
lurviga huvuden utanför taggtråden. Sin vana trogen,
så nödvändigt efter hustruns död, vände han sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
