Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vsevolod Ivanov: Barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNET
79
Ännu en gång beklagade de kvinnan och togo
inte av henne kläderna, men mannen grävde de naken
ned i sanden.
III
Då de begåvo sig tillbaka, satt Afanasij Petrovitj
i vagnen, höll barnet i sina armar, vaggade det sakta
och sjöng:
»Näktergal, näktergal, lilla fågel...
lärkan slår sin drill...»
Han mindes byn Lebjasjij, sin hemtrakt,
betesmarkerna med boskapen, familjen, barnen — och grät
med tunn röst.
Barnet grät också.
Och även den lösa, torra sanden, som gled förbi,
liksom snyftade med svag stämma.
På korta, muskelstarka ben galopperade
mongolhästarna med ryssarna — deras ansikten voro svedda
och deras själar voro svedda. Likt sand sträckte
sig malörten längs vägarna, förkrympt och osynlig
för ögat, kvävd av solen.
Och sanden, liksom malörten, förkrympt och bitter.
Stigar, ni obanade stigar! Sand, du bittra sand!
Mongoliet — ett vilt och glädjelöst djur!
De undersökte officerens ägodelar. Böcker, en
låda med tobak, glänsande stålinstrument. Det ena
av dem på tre höga ben — en fyrkantig kopparlåda
med fack.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
