Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 ALEXANDER JAKOVLEV
— Någon kälkborgare. Hela dan klinkar han på
sin gitarr och sjunger romanser.
Hon svarade också, förstår ni, lika högt, med
föraktfull stämma, »Någon kälkborgare»... Vad är
hon för en? En adelsdam kanske?
Jag kände mig verkligen förolämpad. Vilket
förakt — det var, så man kunde spricka. Nå ja . .9
Hon kom ganska tidigt tillbaks. Tycktes vara
mycket upprörd, hostade lite. Jag tog ner min
gitarr.
»Min själ är full av längtan,
kling, kling, klang!
Och månen skiner silverklart,
kling, kling, klang!»
Då bultade det plötsligt i väggen: klapp, klapp,
klapp! Grannen!
— Vad står på?
— Kan ni inte sluta upp att sjunga, kamrat? J
— Vad då för? IS^M
— Ni har en riktig getstämma. Den enerverar en.
Jag höll på att bli arg, vet ni, men min princip är:
gräla aldrig med en kvinna. Och så sade jag halvt
skrattande:
— Om jag inte får sjunga, så blir det så tråkigt.
— Jag har också tråkigt. Kom in hit och drick te!
Hon sade det så lugnt, som om vi känt varandra,
gud vet hur länge. Och precis som hon inte nyss
sagt en fräckhet om min röst.
Jag gick naturligtvis in till henne... steg på,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
