Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 ALEXANDER JAKOVLEV
— Strunta i1 det, sade jag, det är ju så brackigt!
Hon teg. Leende betraktade jag henne från sidan
och sade:.
— Det är bara vi syndare, som kan drömma om
en sådan liten lycka. Men ni— ni kan bara drömma
om världslyckan.
Jag ville förstås bara pika henne. Hon satt tyst,
sänkte huvudet och stirrade på golvet. Då stämde jag
upp min älsklingsbit igen:
»Så sjöng åtminstone du med mig!...»
Då rasade hon häftigt upp och skrek nästan:
— Nu har ni skrålat nog! Ge er i väg — jag
vill sova!
Uppriktigt sagt, så blev jag häpen. Det där skulle
vara hövlighet! Jag gick och beslöt att aldrig mer
besöka henne.
Dra åt helvete! tänkte jag för mig själv.
Men efter en vecka bjöd hon mig åter till sig. Vi
drack te och pratade om ditt och datt. Hon hade
mörka ringar under ögonen.
— Säg, Bobkov, har ni älskat någon gång?
— Hur menar ni?
— Jag menar, om ni älskat en kvinna, en flicka!
Har ni någonsin varit kär?
— Det är självklart! Jag är väl inget helgon
heller.
— Men varför har ni inte gift er, fast ni är
trettiofem år? Se där, ni är ju redan grå vid tinningarna
och fortfarande ungkarl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
