Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andrej Platonov: En mästares tillkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MÄSTARES TILLKOMST 177
Hennes torra ansikte fick ett ursinnigt uttryck — hon
grät utan tårar, bara med rynkor.
— Det tror du! Du är verkligen förståndig! Än så
länge är han sån, men vänta bara, tills han växer upp.
då börjar han äta och slita ut byxor, så att man
kan gråta åt det.
En annan kvinna, Mavra Fetisovna Dvanova, som
hade sju barn, erbjöd sig att ta hand om honom.
Pojken gav henne handen, kvinnan torkade hans
ansikte med kjolen, snöt honom och tog den
föräldralöse med sig till sin stuga.
Zachar Pavlovitj började grubbla över vad han
skulle ta sig till, tänkte en tid på att bli
landstrykare. Han hade gripits starkt av sorgen och
ensamheten i människornas liv — av ett förut okänt
samvete, som sved i bröstet. Han ville gå och gå,
ständigt, utan att vila, runt jorden, möta sorgen i
alla byar och gråta över främmande gravar. Men
han hejdades av några tekniska alster: byfogden gav
honom en väggklocka att reparera och popen — ett
piano att stämma.
Zachar Pavlovitj hade aldrig i sitt liv hört musik.
Han hade bara en gång sett en grammofon i en by,
men bönderna hade pinat ut den, och den spelade inte
längre, Det var i ett värdshus. Väggarna på själva
lådan voro sönderslagna — för att genomskåda
bedrägeriet och se efter, vem som sjöng där inne —
och i ljuddosan var en stoppnål instucken.
Zachar Pavlovitj höll på och stämde pianot mer
än en månad, lyssnade till de vemodsfulla tonerna
12. - R iwfcin-Brick, 14 sovjetryska berättare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
