Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
PANTELEIMON ROMANOV
En sån olycka, som drabbat dig. Hur ska du
bära dig åt ensam?... inte kan du reda dig... med
hushållet menar jag...
Hon hade åter kommit in i sin gamla roll. Hon
talade med honom, som om inte hon var i behov av
omsorg och medkänsla, utan Spiridon, vilken var
tvungen att klara sig ensam, då potatisen ännu inte
var upptagen och ingen kunde se efter honom och
hjälpa honom.
Efter gammal vana tog Spiridon emot hennes
omsorg som en självklar sak, och hans ansikte fick ett
uttryck, som om han verkligen hade det mycket svårt.
Han ville till och med säga åt hustrun, att
grannarna föreslagit honom att gifta om sig, men något
avhöll honom därifrån. Han slog bara ifrån sig med
handen, som om han inte ville tala om sig själv,
och sade:
— Det är inget att fästa sig vid|. Jag klarar mig
nog. Bara du blir bra ...
Men den sjuka kvinnan skakade hopplöst på
huvudet.
— Det är redan slut med mig i...
Sedan såg hon länge på sina händer, som lågo
på täcket, lyfte dem med naglarna mot ansiktet,
funderade en stund och frågade:
— Nå, lever de tillsammans än?
Hon menade de unga.
— Ja, de lever fortfarande tillsammans, svarade
Spiridon.
Alena skakade åter på huvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
