Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marietta Sjaginjan: Agitationsvagnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AGITATIONSVAGNEN 223
så mycket om mig, att man bestämt sig för mig.
Därför hade jag ingenting annat att göra än att köpa
lite tobak i närheten, sätta mig på fotsteget till
vagnen och vänta.
Det gick en halvtimme, och så småningom
samlades alla mina följeslagare. Jag tittade lite i smyg
på dem och märkte, att inte heller de kände
varandra. En del bara så mycket, att de nickade
igenkännande, de andra hälsade inte alls.
Först kom en riktig jätte, hög som en port,
klädd i segeltygsdräkt, med vida byxor och en enkel
rem om livet. Hans ansikte var inte ryskt — det
visade sig, att han var georgier. Han och en annan,
en mager man i blå skjorta, voro agitationstalare
med fullmakter från partikommittén. De hälsade
tigande och steg upp i vagnen. Som jag sen fick veta,
var den blå en mycket framstående man och hade
kommenderats till oss samtidigt med en
truppavdelning, medan georgiern var en arbetare från
trakten. Han hade före omvälvningen suttit i fängelse.
Efter dem kom en maskinskriverska, en ung, vacker
flicka, fem musikanter och Ispolkoms sekreterare
med en peruginoängels ansikte. På kuskbocken tog
en beväpnad kosack plats, grep tyglarna med båda
händerna, och så bar det i väg. Då vi åkte genom
stån, stannade alla, som kom i vår väg, och stirrade
efter oss med uppspärrade ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
