Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Sostjenko: Den siste herren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SISTE HERREN 251
inte för möblerna, jag kommit hit. Möblerna kan man
ju alltid klä om — blodet är det viktigaste för mig.
Och så kom den gamla tillbaka med sin dotter,
furstinnan Olympiada. Hon var halt och så förfärligt
ful, att det inte fanns ord för det. Näsan var
alldeles för liten, kroppen anskrämlig, håret tunt. Kort
sagt — det var för jämmerligt.
Gavrila Vasiljevitj betraktade henne noga och sade:
— Vad ska man göra? Ansiktet spelar ingen roll.
Mitt ord tar jag inte tillbaks, vad jag lovar är heligt.
Jag bryr mig inte om hemgiften... Förklarar henne
härmed som min brud.
Fast furstinnan Muchin inte var rik, så var hon
ändå mycket stolt och hade sina pretentioner.
— Det är bra, sade hon, men ni känner min dotter
alldeles för lite, ni har bara sett henne en enda
gång. Ingen kärlek, ingen roman, ingen svartsjuka
— det är mycket egendomligt och motsvarar inte
etikettens fordringar. Men om ni har så bråttom, så
skriver jag redan i dag till min son Volodja vid
gardesregementet. Han får själv bestämma över sin
syster.
Men dottern Olympiada gick omkring i rummet,
släpade ena foten efter sig och samtyckte bara.
— Ack, ma mère, låt honom gifta sig, jag är nöjd
med honom.
Gavrila Vasiljevitj sade:
— Som ni vill. Skriv bara etjt brev, jag kan ju
vänta lite.
Så sade han ytterligare några societetsord på
franska och for sin väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
