Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Klasser och institutioner. Näringsliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ständigt god användning för densamma. Nationens känslor för hären
voro tämligen blandade. Väl erfor man känslor av stolthet över dess
segrar, men därjämte harmades man över den råhet, som officerare
och soldater ofta lade i dagen gentemot landets egna innebyggare.
Armen rekryterades dels av värvade utlänningar, som i allmänhet
antogos för ett enda fälttåg, dels av ett stort antal infödda spanjorer,
vilka likaledes värvades. Dessa voro till största delen lyckoriddare,
fattiga hidalgos, folk som av en eller annan anledning önskade lämna
hemlandet. Många hade helt visst sjungit som den unge mannen hos
Cervantes, då han drager i fält:
Till krigsman lät jag värva mig,
ty nöd har ingen lag.
Men funnes pengar i min pung,
jag krig gav en god dag.
Dock tillfördes hären till en början särdeles goda element på denna
väg, och till och med söner av de förnämsta familjer tjänade som
simpla soldater. Men så småningom blev kvaliteten allt sämre och
sämre, vilket delvis var värvarnas skuld. En annan beståndsdel av
krigsmakten utgjordes av »pressat» folk, särskilt vid marinen; och
slutligen hade man det manskap, som de stora adliga godsägarna
uppställde. I fälttåget mot Portugal år 1580 — för att nu taga ett
exempel — räknade den spanska stridsmakten något över 35,000 man. Till
den egentliga fälthären kommo emellertid miliser för att användas
som reserv. Beträffande dessa gällde allmän värnplikt, och de
uppställdes av kommunerna, från slutet av det sextonde århundradet
under ledning av genom kunglig fullmakt utnämnda officerare.
Hären bestod till största delen av fotfolk, och detta åtnjöt med
rätta under lång tid ett utomordentligt rykte för sin krigsduglighet.
Det nedärvda krigarblodet hade här ingått förening med en utmärkt
taktisk utbildning under så framstående härförare som en Gonzalo de
Cördoba och andra. Det spanska infanteriet var indelat i regementen
på omkring 3,000 man; de kallades »tercios», måhända på grund därav
att soldaterna hade tre olika slags beväpning, nämligen långa lansar
(»picas», till en början det förnämsta vapnet), hakebössor och musköter
med lunta (pistolerna voro däremot försedda med flintlås). Krutet
hade man icke i patroner, utan i horn, varför laddningen skedde
långsamt. Kavalleriet var dels tungt (kyrassiärer), dels lätt. Av det
sistnämnda anbragte man vanligen 100 man vid varje tercio. Artilleriet
hade bronskanoner av olika kaliber.
Utanför den egentliga armen stodo tre livgardesavdelningar, vilka
tillhopa räknade 300 a 400 man: det spanska, det tyska och det val-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
