Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hantverk och skråväsen
27
mästerskap. År 1726 tillades en bestämmelse, att den som ville bli frimästare
måste ha arbetat tre eller fyra år som gesäll, detta för att hindra fuskare och
okunniga att utöva yrket, vilket skulle ha haft en försämrande inverkan på
hantverket. Fem år senare bestämdes återigen, att inga frimästare fingo
antagas i sådana yrken, som utövades av skråna.
Av ovanstående har framgått, hur ideliga strider utkämpades för och emot
skråtvånget. De fortgingo, ända tills detta definitivt avskaffades. Vi skola
dock icke i detalj följa den fortsatta utvecklingen. Det må vara nog med att
framhålla, att missnöjet med skråväsendets maktställning växte sig allt
starkare. Bland annat påvisades, att skråmästarna genom sin konservatism och
motvilja mot moderna arbetsmetoder hindrade hantverkets utveckling;
ehuru invånarantalet i städernas växte, tillätos inga nya medlemmar inträde
i skråna o. s. v. Det framhölls likaledes, att bönhaseriet var en naturlig följd
av svårigheterna att på laglig väg få driva hantverk samt att näringslivet
kunde utvecklas endast genom höjd produktion, icke genom att mota den
fria konkurrensen. Å andra sidan kämpade borgarståndet för skråtvångets
bibehållande och skärpning. Som skäl anfördes, att hantverkarnas ställning
i och med den tilltagande konkurrensen blev allt mera prekär. Förutom mot
bönhaseriet och frimästeriet måste det nu även hävda sig gentemot den
spirande industrin. Fabrikerna, som icke voro underkastade skråtvånget, kunde
framställa billigare och mera tidsenliga produkter än hantverkarna.
Först år 1846 avskaffades skråtvånget i vårt land. Enligt fabriks- och
hantverksordningen av samma år tilläts var och en välfrejdad svensk medborgare,
som rådde över sig själv och sin egendom samt kunde läsa och skriva, att
driva hantverksrörelse. Mästarprovet bibehölls likväl. Skråföreningarna
ersattes i städerna med hantverksföreningar. I flera andra länder hade vid
denna tid skråtvånget för länge sedan upphört.
År 1864 infördes fullständig näringsfrihet, i det var och en som ägde god
frejd och rådde över sig själv och sin egendom fick rätt att driva hantverk.
Då skråtvånget definitivt upphörde i Sverige, var det för länge sedan
föråldrat. Det är vanskligt att avge ett omdöme om dess betydelse och dess
omfattande inflytande på landets näringsliv. I sin äldre form, innan skråna
ännu blivit slutna, utövade det kanske en nyttig kontroll över yrkesmännens
insikter och skicklighet i yrket. I senare tid urartade det och kom att
kännetecknas av stadshantverkets monopolsträvanden, undertryckandet av den fria
konkurrensen i städerna och yrkesutövningen över huvud taget på
landsbygden.
Redan Gustav Vasa ansåg, att »alla borgare, bönder och andre skola bliva
vid den näring, som Gud, all kristelig skäl och Sveriges lag medgiva, och
icke falla uti varandras handel och näring, på det att borgarne på alla sidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
