Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
Sveriges Privata Föret a g ar e
I den andra gjorde man två hål, genom vilka man drog den avspaltade delen.
Att bära lädergördel var endast förbehållet riddarna och deras anhöriga.
Först på 1200-talet blev det mode bland både herrar och damer att bära
skärp. Dessa tillverkades av mjukt, rött läder och voro rikt smyckade med
guld, pärlor och ädelstenar. Damernas skärp var ofta till tre händer breda.
De buros tätt under barmen och tjänstgjorde alltså som ett slags korsett.
Under 1300-talet försåg man skärpen med klingande skällor eller bjällror.
På 1400-talet bar man skärpet löst hängande om midjan. Man hade även
dolk och penningpung fästade vid detsamma. Skärpen voro så smyckade,
att den ärbare Geiler från Kaiserberg yttrade i en av sina predikningar:
»Vad skall jag säga om den stora och stinkande högfärden hos kvinnorna?
Det finns många, som fäster större avseende vid en gördel, än vid vad hon
för övrigt har på sig eller har råd att ha och använder stora penningsummor
till sammet, siden, guld och andra saker. En säck full med korn kan
sammanknytas med en enpfennings trådända men en kvinna full av okyskhet
måste man binda om med ett guld-, silver- eller sidenband värt ungefär 40
eller 50 gulden.»
Skärpet bestod under 1500-talet av en läderrem överklädd med sammet.
I hela sin längd var den försedd med förgyllda eller försilvrade knappar.
Under århundradenas lopp fick alltså bearbetningen av läder träda i
bakgrunden och gördelmakarens huvudsakliga arbete kom till slut att bestå i
att smycka skärpen med allehanda grannlåter särskilt av metall. Då
1600-talets mode avskrev skärpet, upphörde det egentliga arbetet för
gördel-makaren — tillverkningen av skärp. Han sysselsatte sig nu med tillverkning
av beslag, knappar etc. av messing och brons. Sin titel behöll han emellertid
kvar en lång tid.
I en krönika från 800-talet heter det: »Ärkebiskoparna Ansgar och
Rimbert buro vid gördeln en pung med pengar, för att, där det var nödvändigt,
omedelbart kunna skänka allmosor». De små allmosepungarna buros allmänt av
män och kvinnor under 1200-talet. De hängde i långa band vid gördeln
och hade form av en påse eller en bred, tunn väska, som fästes vid gördeln
med hakar. Detta mode föranledde sadelmakarna att specialisera sig på
tillverkning av penningpungar. Härigenom uppstod ett från delt gamla
sadelmakeriet skilt yrkesområde, pungmakarens eller väskmakarens. Dessa
yrkesmän fingo i Mellaneuropa sina egna skrån. Under 1400-talet talade
man om »Wetzger» eller »Wetschger». Som synes påminner ordet i hög
grad om vårt svenska »väska».
Vid 1600-talets inbrott undanträngdes pungarna nästan helt av väskorna.
Pungmakaren ställdes plötsligt inför nödvändigheten av att byta
verksamhetsfält. Han blev handskmakare. Efter denna tid finner man aldrig pung-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
