Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Västgötaknallarna
95
ligare, om man håller 1864 års beslut i näringsfrihetsfrågan i minne: då blev
ju praktiskt taget gårdfarihandeln avskaffad i Sverige. Samtidigt började
också järnvägar byggas och kommunikationerna även i andra avseenden
förbättras, varigenom en av de viktigaste förutsättningarna för gårdfarihandelns
existens bortföll: handelsutbytet kunde nu ske både billigare och bättre
gård-farihandlaren förutan. Ännu en orsak till gårdfarihandelns tillbakagång var
de revolutionerande ting, som skedde beträffande framställningen av de
varor, som knallarna sålde, i och med fabrikernas tillkomst. Med
1800-talets mitt är sålunda knallarnas saga i det närmaste all, men helt och hållet
har deras verksamhet inte upphört. 1897 fanns det ännu 688
gårdfarihand-lare, och absolut förbjuden är som bekant gårdfarihandeln ännu icke, utan
alltjämt torde något hundratal personer, varav dock en ganska liten procent
är riktiga västgötaknallar, ägna sig åt detta yrke och fortfarande »gå med
knall».
Nu drevs ju inte denna omfattande allmogehandel utan motstånd, ty
framför allt från de monopolsträvande städernas sida gjordes mångfaldiga försök
att få slut på landsköpsrörelsen, som gårdfarihandeln också kallades.
»Utelöparna» fick röna svåra mothugg i de kungliga förordningar som med
korta mellanrum utgick angående denna verksamhet. Ända sedan Magnus
Ladulås’ tid (1240—1290) var fri handel förbjuden för allmogen, och
tendensen var, att handeln förlades till städerna, vilkas köpmän mot slutet av
1300-talet fick uteslutande privilegium på handeln. Men denna förmånsrätt
kringgicks ganska ogenerat av kringresande handelsmän. Så förbjöds
landsköp under 1400-talet, men utan nämnvärd verkan. Under Gustaf Vasa
utskickades ytterligare påbud, bl. a. 1524; också 1577 förbjöds landsköp,
medan borgarna hade fri handel, men alla dessa förbud tycks ha haft minimal
effekt.
Borås grundläggning var ett nytt försök att komma åt gårdfarihandeln,
men detta lyckades inte bättre än andra: flera handelsbönder lät bara skriva
sig i Borås, fast de bodde kvar på landet och fortsatte sin verksamhet, som
om ingenting hänt. Statsmakten sökte andra utvägar, bl. a. genom att stadga
licens för gårdfarihandeln, s. k. pass. 1680 lät Karl XI åter medge
allmogehandel, fast på vissa villkor, och därefter har statens livliga intresse följt
handeln i form av en hel serie stadganden, för vilka här icke skall redogöras. —
»Västgötarna», som knallarna stundom benämndes, höll först sina
handelsresor i karanvanliknande sällskap på tio eller fler handelsmän. De färdades
till häst och hade sina varor klövjade på hästarna. Hästen var knallens vän
och förtrogne, och det finns åtskilliga rörande historier om den vänskap,
som knallen kunde visa denna sin lydige tjänare. Under dessa färder,
som skedde säsongvis, allt efter marknaderna, besöktes landets städer och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
