Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Angelfiske, av f.d. fiskerikonsulenten Carl H. Schager
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANGELFISKE
Angelfiske. Vaken är upphuggen och rensad
från is, angeldonet är färdigt för fiske. Bakom
syns fr. v. isbill, hink för betesfisk, låda med
krokar, revar, spröten etc. och längst t. h.
skopa med hål för rensning av vaken.
lad form av det urgamla
ståndkroks-fisket. Det ger ofta gott utbyte och är
synnerligen nöjsamt.
Huvudsakligen fångas gädda, men
någon gång kan man även få en gös
eller en större abborre.
Redskap.
För angelfisket fordras angeldon och
beten, en isbill eller isborr för vakarnas
upphuggande, en skopa för deras
ur-rensning samt en släde (»tävsa») för
transport.
I handeln finnas synnerligen praktiska
angeldon, bestående av ståndare med rulle
och rev samt en
fjäder eller balansstång
för revens och betets
upphängande. Reven,
helst av linne eller
bomull och minst 15
meter lång, bör vara
stark och tämligen grov.
Krokarna äro av
stål. Till bete är
levande mört lämpligast.
I brist därpå kan man
begagna sig av gärs,
sutare eller mindre
sarv. Kälken bör
203
vara försedd med utbytbara medar för olika
snö- och isförhållanden. Särskilt
transportkärl för beten kan undvikas, om kälken är
försedd med en sumplåda för den fångade
fisken, i vilken även betena kunna
inrymmas. Därtill tages en trälåda, försedd med
lock och invändigt beklädd med zinkplåt.
Isbillen bör vara tung, ha handrem och
vara försedd med skarpt stålskär. Skopan
bör helst vara försedd med hål, så att vattnet
rinner igenom. Se vidst. bild.
Förberedelserna.
Bästa platserna för angling bruka
vara på eller kring djupare
undervattensgrund samt i utkanten av stora,
helst glesa vassar. Med billen
upphuggas runda hål med c:a 25 cm
diameter och på ett avstånd från varandra av
c:a 15 m, varvid tillses, att hålen göras
vidare nedtill. De urrensas väl med
skopan. Kroken sänkes till bottnen,
reven fattas vid vattenytan och lyftes
ung. 30 cm, där en löpögla göres. Runt
varje hål befrias isen från snö minst
1 m i diameter.
Betet påsättes så, att krokspetsen
försiktigt införes bakifrån stjärten ung.
vid anus mellan skinnet och köttet och
skjutes fram, så att spetsen kommer
nära huvudet och utåt skinnet, ej inåt
kroppen. Betet får nu sjunka, och
revöglan fästes på spöspetsen. Begagnas
fjäderspö, modereras lutningen över
vaken genom fjäderns höjning eller
sänkning på ståndaren. Denna
ned-hugges i isen, så att spöspetsen
kommer mitt över vaken och i
vindriktningen.
Napp.
På varje fiskare bör ej komma mer
än högst 20 don. Under utsättningen
är det nödvändigt att ha
uppmärksamheten riktad även på de redan utsatta
krokarna, då en fällning när som helst
kan ske. Då anglaren fått alla krokar
utsatta, placerar han sig så, att han
har god utsikt över fältet. Då napp
inträffar, lossnar i regel reven från
spöet, som reser sig upp. Fiskaren tar
reda på, åt vilket håll gäddan gått,
ställer sig på motsatta sidan av vaken,
fattar reven och giver på något spänd
201 203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
