Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Antikens sport, av professor Martin P:n Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTIKEN S SPORT
idrott därigenom, att det rent
sportsliga framhävdes och tog främsta
platsen på grund av grekernas medfödda
tävlingslust, en egenskap, som icke hos
något annat folk framträder med
samma styrka som hos dem. Alla
prestationer togo formen av tävling (grek.
ago’n), uppförande av skådespel,
musik, sång, dans o. s. v., med utdelande
av pris åt segrarna.
Denna utveckling främjades kraftigt
därav, att tävlingar av olika slag
utgjorde ett regelbundet inslag vid olika
fester. Till dessa måste man också
räkna stormännens praktfulla
begravningar i den historiska tidens början
(700-talet), vid vilka enligt Iliadens
och vasbildernas vittnesbörd
idrottstävlingar, särskilt kappkörningar,
anordnades.
Ännu viktigare var, att tävlingar
ingingo i de fester, som firades till
gudarnas ära, ty därigenom skapades
årligen på bestämd tid återkommande
tävlingar. Tävlingarnas art växlade
efter guden. Vid Dionysos’ fester
uppfördes skådespel, vid de Pythiska
spelen i Delfi, som firades till Apollons
ära, intogo musik och sång den
främsta platsen. Vanligast voro emellertid
idrottstävlingarna och kappkörningarna.
Man har försökt förklara tävlingarna
ur religionshistorisk synpunkt.
Därmed må vara hur som helst. Det är
tillräckligt att antaga, att det var den
allmänna lusten för och glädjen över
idrottstävlingar, som föranledde, att de
anknötos till alla festliga och
högtidliga tillfällen. Ett exempel på tävlingar
vid ett sådant festligt tillfälle äro de,
som de tiotusen grekerna, vilka under
Xenofons ledning marscherat genom
Armeniens berg, anordnade i glädje
över att till slut ha nått havet.
De stora idrottsspelen — en
föreningslänk mellan staterna.
Vid vissa fester framträdde
idrottstävlingarna så starkt, att de blevo
festens egentliga innehåll. Detta gäller
framför allt om de fyra stora national-
spelen, de -^-Olympiska, ->Pythiska,
->Isthmiska och ->Nemeiska spelen, till
vilka deltagare samlades från alla
grekiska stater, även de avlägsna
kolonierna. För det i hundratals stater
söndersplittrade Grekland utgjorde
dessa spel ett av de viktigaste
sammanhållande banden, liksom grekerna
just genom idrotten, som var deras
särmärke, kommo till medvetande om
sin nationella egenart i motsats till
andra folk. Då konung Filip av
Makedonien och romarna fingo tillträde till
nationalspelen, betydde detta, att
grekerna erkände dem som jämbördiga.
Dessutom förekommo överallt lokala
tävlingar, av vilka de främsta voro de
->-Panateneiska spelen i Aten och den
tävling, som efter priset vanligen
kallas »skölden från Argos» (vari
ytterligare en antydan om idrottens
förbindelse med det militära kommer till
synes).
Endast överklassen idrottade i Greklands
äldre tid.
Då de fattigare klasserna av brist på
vapen, som var och en måste skaffa sig
själv, spelade en underordnad roll i
kriget och dessutom på grund av det
dagliga arbetet för livsuppehället ej
hade tid till den nödvändiga träningen,
var idrotten i äldre tid, före
perserkrigen, i viss mån aristokratisk, en
angelägenhet för de bättre situerade
klasserna, åtminstone när det gällde mera
framstående prestationer. De sånger,
som Pindaros diktat till segervinnare
i nationalspelen, äro oftast riktade till
unga aristokrater. Den dyrbara
hästsporten idkades med förkärlek av
furstar i kolonierna.
Slavar voro alltid uteslutna från
idrott. Denna var den frie mannens
företrädesrätt.
Segraren — en nationalhjälte!
I de olympiska segerlistorna
framträda en tid de krigiska spartanerna
starkt. En seger vid nationalspelen
kastade glans icke blott över
segervinnaren utan även över hans stad.
220 214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
