Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bad och vattenbehandling, av överläkaren med. doktor Gunnar Kahlmeter - Olika badformer - Dusch - Avtvättning och avrivning - Omslag och kompresser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BAD
den fram. En kall dusch (under 16—
18°) bör i regel ej räcka mer än några
sek., en kylig dusch (18—24°) högst
2 min. Kall och sval dusch, som tages
för avsvalkning eller uppfriskning, bör
alltid vara regndusch, ej stråldusch.
Man bör tänka på att duschen träffar
hela kroppen (alltså vrida och böja sig
under duschen) och framför allt på att
den ej enbart träffar axelpartierna, då
man lätt får »muskelreumatism» där
— givetvis särskilt om duschen är kall.
Dessa partier av kroppen träffas ju av
duschen vinkelrätt mot kroppsytan, och
kylan tränger då djupare in, i
synnerhet om duschen är kraftig.
Dusch med jallande temperatur är mindre
lämplig, åtminstone jör klena.
Ett mycket populärt sätt är att låta
duschen ha fallande temperatur, d. v. s.
börja med t. ex. 25—30° och gå ned till
18—12°, under det att duschen pågår.
För en frisk person med god
reaktionsförmåga är det nog ingen olägenhet med
denna anordning, i synnerhet om man
låter temperaturen hastigt gå ned. Men
får den sjunka långsamt och man drar
ut duschen under lång tid, blir
retningseffekten alltför svag, den önskade
reaktionen uteblir, och duschen kvarlämnar
i stället för välbehag och en lagom
hudvärme endast ett huttrande
småfry-sande.
Dusch — ett utmärkt härdningsmedel.
Som härdningsmedel är duschen
utmärkt. Man börjar med relativt hög
temperatur, 25—30°, och sänker
temperaturen dag efter dag ned mot 18°
och därunder, dock under aktgivande
på att man alltjämt får reaktion
(givetvis användes regndusch).
Avtvättning och avrivning, enkla men
verksamma badformer.
Avtvättningen bör utföras med
en grov handduk eller bäst en tvättvante,
som doppas i vatten och urvrides mer eller
mindre kraftigt efter den effekt man avser
med avtvättningen. Utan urvridning är
av-tvättning ett mycket lämpligt och milt sätt
att sänka kroppstemperaturen och stimulera
krafterna vid febersjukdomar. Vattnet bör
då ha en temperatur av 15—20° C. Mest
användes dock avtvättningen som hygieniskt,
uppiggande och stärkande medel, och då
bör badvanten vara väl urvriden och vattnet
rätt kallt, högst c:a 22°.
Man bör observera, att om tvättningen
sker på morgonen, vilket är regel, bör
rummet vara varmt, avtvättningen skall gå fort
(på ett par min.), och man skall bli varm
efteråt. Har man svårt att bli varm, är det
förståndigt att efter avtvättningen krypa ned
i bädden en stund. Blir man trött eller
irriterad av behandlingen, bör man dels ej
tvätta hela kroppen varje gång och dels ej
använda avtvättning varje dag.
Den nu skildrade avtvättningen kalla nog
många avrivning, men det är egentligen fel.
Avrivning är detsamma som »våt
frot-tering». Den är införd av Priessnitz och
användes synnerligen mycket i
vattenkuran-stalter och vid en del kurorter. Vid s. k.
allmän avrivning insvepes man (med
särskild, konstmässig teknik!) i ett i vatten
doppat och urvridet lakan, varpå en
medhjälpare frotterar del efter del av kroppen
genom det våta lakanet, tills kroppen känns
varm, varefter det våta lakanet utbytes mot
ett torrt, och frotteringen upprepas.
Effekten kan varieras på flera sätt. Är lakanet
grovt, vattentemperaturen låg och
behandlingen utsträckes över 5—8 min., blir
resultatet kraftigare, än om lakanet är mjukt och
tätt, temperaturen 18—20° och behandlingen
avslutas på 2—3 min. Vill man ha
temperatursänkning, urvrides lakanet endast
obetydligt, eljest måttligt men ej hårt. Man måste
vara varm före och bli det efter
behandlingen för att nå avsedd verkan, vilken är
ungefär densamma som vid avtvättning, d.
v. s. uppfriskande, stärkande och härdande.
Den lokala avrivningen användes, liksom
lokal avtvättning, mest som avslutning på
en lokal värmebehandling, t. ex. hetluft och
gyttjeomslag.
Omslag och kompresser, gamla välkända
huskurer.
Kompressen, d. v. s. en kall eller
varm våt duk, lagd på det ställe, som skall
behandlas, är ett medel, som ofta med
framgång användes vid svullnader efter stötar,
insektsbett o. s. v. samt vid huvudvärk.
Omslagen äro nog mest kända i form
av det vanliga »våtvärmande omslaget». De
värmande omslagen användas mycket både
som »hemkurer» och i mer speciella former
som vattenkurbehandlingar. Även i
folkmedicinen ha omslag förekommit sedan
urminnes tider, i synnerhet i sin verkliga och
egentliga »omslagsform» utan vaxduk el.
annan vattentät täckning. Så t. ex. är det
gamla folkbruket att mot sömnlöshet draga
på sig ett par i vatten urvridna strumpor
och utanpå dem ett par torra strumpor i
555
563 555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
