Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bergbestigning, av professor H. N. Pallin - Teknik - Klättring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERGBESTIG NING
länge denna endast sker med benen, att
kroppen såvitt möjligt hålles i lodrät
ställning, d. v. s. att tyngdpunkten
förlägges mitt över fotstöden. Kroppen
får sålunda i sidolutningar icke lutas
inåt, varigenom osäker gång och fara
för slintning kunna uppstå. Stav eller
isyxa böra så litet som möjligt få
rubba detta jämviktsläge.
Den andra huvudregeln är, antingen
det gäller berg eller snö, att
fotbladen sättas an med hela sin yta mot
underlaget, med både sula och klack.
Man får sålunda icke söka bättre fäste
genom att med sulans och klackens ena
kant skaffa sig bättre tag (bild 8).
Man lär sig småningom detta sätt att
gå samt även att förena det med en
lagom elastisk, mjuk och smidig gång,
som kräver ett minimum av
ansträngning.
Klättring.
Bestigning av svagare sluttande berg.
Klättring i egentlig mening kan
anses börja, där man får taga armar och
händer till hjälp för uppstigningen.
Den omtanke, som alltid bör ägnas
åt marschen vid uppstigningar, måste
därvid fördubblas. Särskilt i Sverige
bestå fjällsluttningarna oftast av lösa
block, s. k. ur, av olika storlek, vanl.
så stora och i ett sådant jämviktsläge,
att man lugnt kan stiga på ett block,
utan att det rubbas. Lutningen på
dessa stensluttningar är vanl. mellan
20° och 40°, oftast omkr. 30°.
Medan lutningen ännu är svagare,
kan man med någon övning förflytta sig
uppåt utan stöd av händer eller isyxa.
Huvudvillkoret är, att man sätter
foten horisontalt ned på sten efter sten
och undan för undan i förväg
utväljer lämpliga stenar med så stor flat
övre yta som möjligt att stiga på.
I svenska fjäll är det viktigt att lära
sig gå på detta sätt både uppåt och
nedåt, utan att händerna behöva tagas
i anspråk. Däremot kan ett lätt stöd
med en stav eller isyxa vara en god
hjälp, men man bör icke vänja sig vid
att alltför mycket anförtro sig åt dem,
enär balansförmågan därigenom kan
nedsättas. Metoden kräver en
relativt snabb förflyttning, och även av
denna anledning blir den svårare att
tillämpa, när lutningen ökas. Man får
då ta även händerna till hjälp såsom
stöd och även se till att man icke
sätter i rörelse stenar, som vid sitt fall
kunna skada de efterföljande. Det kan
därför vara lämpligt att i sådana
sluttningar följa olika upp- eller
nedstig-ningslinjer, så att nedrullande block
ej behöva hota efterföljande. Vid gång
i mindre grov ur ger underlaget ofta
vika för foten, och mindre ras kunna
uppstå, vilka dock i regel äro
begränsade och ofarliga.
Klättring uppåt.
Det är först, när man kommer till
fast berg, som det verkliga
klättringsarbetet börjar. Detta kräver lugn,
självbehärskning, smidighet, styrka,
balansförmåga och övning. Man bör
vid uppåtklättring så mycket som
möjligt i förväg söka finna den väg, som
bäst leder till målet, så att säkra fästen
för händer och fötter kunna påräknas
i fortsättningen. En van bergbestigare
»klättrar i förväg med ögonen».
Händerna böra söka sina tag vid
huvudhöjd eller något högre,
varigenom man har möjlighet att bedöma
fästenas värde och dessutom bäst
bevarar jämvikten.
Man bör alltid ha tre fasta
stödpunkter, när man söker den fjärde. En
arm eller ett ben bör vara fritt för att
söka nya tag eller kunna fjädra ut och
mildra en stöt, om något av de övriga
tagen skulle svika.
Vid klättring uppåt bör kroppen
hållas såvitt möjligt lodrätt. Fötterna
lyftas med knäna åt sidan och icke
framåt, då därigenom kroppens
tyngdpunkt skulle komma alltför långt utåt
och jämvikten äventyras. Säkerheten
av varje tag för hand eller fot bör
prövas, innan man anförtror sig åt dem.
742 784
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
