Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bete - Betesfisk - Beteskanna - Beting - Betsel - Bett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BETT
Bete (besläktat med bita), fisket.,
begagnas framför allt vid fiske med krok
(då denna mer eller mindre döljes av
betet) och för att locka fisk in i vissa
instängningsredskap (t. ex. kräftburar).
Som bete användes mest levande och
döda fiskar eller stycken av fiskar,
blötdjur, maskar, insekter men även
ost, bröd o. s. v. samt vid det egentliga
sportfisket konstgjord fluga eller fisk.
-^Sportfiske. L-ff.
Betesfisk, levande eller död (ofta
konserverad) fisk, använd som
lockbete. De vanligaste betesfiskarna äro
strömming, löja, mört, nors, linål och
elritsa. -^-Sportfiske. R. ff.
Beteskanna, kärl för förvaring av
levande betesfisk, består av en yttre
kanna, som fylles med vatten, samt ett
inre, perforerat kärl, i vilket
betesfisken förvaras och som upplyftes, då
en fisk skall uttagas. R-ff-
Beting [be’-] (eng. bitt), på däck
befintlig trä- eller järnkonstruktion,
avsedd för fastgöring
av kättingar eller
grövre ändar (se
bild). Vid ankares
fällande på
större fartyg betas
(lägges) kättingen
kring en
ankarbeting, för att
kättingen ej skall rusa ut. Kragar på
beting hindra parterna att beröra
varandra; s. k. betingsnål hindrar
kättingen att glida över beting. W.
Betsel (besläktat med bita), hdstsportt.,
användes för att styra en häst; består
av bett, huvudlag samt vid
rid-ning tyglar och vid körning
tömmar. Bettet, som
lägges i hästens
mun, är vanligen
av stål eller
nickel, huvudlag och
tyglar oftast av
läder. De olika
betten äro träns- och
stångbett, av vilka
det finns ett stort
813
k a n d a r; tränsbettet kallas i så fall
b r i d o n g och är då i regel smalare
än det vanliga tränsbettet.
Tränsen är det enklaste bettet. Den bör
genom huvudlaget avpassas så i hästens
mun, att den ligger an mot mungiporna,
utan att dessa uppdragas. Det lämpligaste
tränsbettet torde vara ett grovt bett med
genom detsamma löpande ringar eller fasta
parerstänger. Vid ridning med träns
användes ofta ett huvudlag, försett med
rid-grimma, för att hindra hästen att
undandraga sig bettets verkan genom att gapa.
Stångbettet består av munstycke samt
över- och underskänklar. Till stångbettet
hör dessutom kindkedja. Under det att
tränsen vid förhållning på tyglarna verkar
direkt genom tryck på lanerna,
åstadkommer stången genom kindkedjan en
klämmande hävstångsverkan på hästens
underkäke. Stångens verkan blir därför
kraftigare, ju längre underskänklarna äro och ju
hårdare kindkedjan är spänd. Kindkedjan
bör i regel vara så avpassad, att då stången
verkar, underskänklarna bilda 45° vinkel
mot hästens nosrygg. Vid betsling med
kandar bör bridongen ligga som tränsen, och
stången omedelbart nedanför bridongen i
höjd med kindkedjegropen. C. C.
Bett, tandställningen på hund;
överbett, underbett, då
framtänderna skjuta över resp. under tän-
814
Beting.
Bild 1. Stångbetsel:
A munstycke, B
över-skänkel, C
under-skänkel, F
kind-kedjekrokar, G
tygelringar.
antal modeller. Om bettet har både
stång- och tränsbett, vilket är det
vanligaste vid dressyrridning, kallas det
Bild 2. Betsel (kandar).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
