Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björnjakt, av överste Bertil Burén, professor Einar Lönnberg och greve Eric von Rosen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRNJ AKT
europeiska björnen. I Nya världen
motsvaras arten av
grisslybjör-n e n, som är betydligt större och till
färgen brungrå eller silvergrå.
Beträffande isbjörnen se Isbjörnjakt.
Bruna björnen är i regel mörkbrun, men
även rödbruna, grå, gulbruna och
isabell-färgade björnar finnas. Även storleken
varierar. Hanen, som blir betydligt större än
honan, når, då den vid 4—5 års ålder är
fullvuxen, en höjd av 100—120 cm och en
längd av 190—220 cm. Vikten är vanligen
220—250 kg men kan stundom på hösten
uppgå till 350 kg.
Till sin natur är björnen en maklig och
trög enstöring, som om möjligt undviker
möte med människan. Det torde ytterst
sällan ha hänt, att han utan anledning angripit
en människa. Hårt ansatt eller sårad, kan
han dock bli farlig och då utveckla både
snabbhet och vighet.
Björnens spår äro lätta att igenkänna.
Den som känner till björnens
betnings-och spårtecken ser lätt var en björn håller
till. Tydliga tecken äro avbetade örter,
uppgrävda och kringströdda myrstackar,
upprivna jordtorvor, sönderslagna murkna
stubbar, där björnen letat efter larver, samt
revor i trädens bark, som ofta avfläkes i
långa, kvarsittande remsor.
Björnens spår likna något en barfota
människas; de äro dock bredare och visa
tydliga märken efter de fem klorna.
Baktassarnas spår äro längre än framtassarnas.
Då björnen går lugnt, hållas tårna
tillsammans, vid språng spärras de ut.
Spåren bilda en för björnen typisk
sick-sacidinje, som blir så mycket mer
utpräglad, som björnen går starkt utåt med tårna.
Vardera sidans spår stå i grupper om två
efter varandra och med bakfotsavtrycket
framför framfotsavtrycket. Den andra
sidans närmast motsvarande spårgrupp står
snett bakom och alltså med sitt bakfotspår
närmast andra sidans framfotspår (se bild).
På vintern ligger björnen i ide.
Om vintern, i regel från november till
april, beroende på väderleken, ligger
björnen i vintersömn. Han ordnar sig ett med
mossa och granris ombonat ide i något större
berggryt, under ett vindfälle eller helt
enkelt i en torrt liggande grop, där han
räknar med att ett skyddande snötäcke snart
skall dölja honom. Han plägar alltid någon
tid, innan han definitivt går till vila, ligga
»på brott», d. v. s. han ligger några dagar
på försök framför sitt tilltänkta vinteride
för att utröna om trakten är säker.
Parningstiden inträffar på våren eller
försommaren. Honan föder under vintersömnen
2—3 ungar, vanligen i januari eller början
av februari.
En allätare, som endast sällan angripei
större djur.
Björnen är allätare, som till allra största
delen lever på örter och späda skott, hängen
av björk och asp, spirande gräsbrodd m. m.
Under våren lever han dessutom till stor del
av diverse småkryp, larver, myror, grodor,
sorkar och lämlar, samt
under hösten till största
delen på bär av allehanda
slag.
Då björnen under april
kommer ut ur sitt
vinteride, är han mycket mager
och i stort behov av föda.
Växtligheten har ännu icke
kommit i gång, och han
får under denna tid i
allmänhet hålla till godo med
as och kadaver, myrstackar
och dylikt. Men han
försmår då icke heller färskt
kött och kan då uppsöka
renhjordarna. Någon gång
kan han även angripa
älgar, får, getter, nötboskap
och hästar. Antagandet, att
en del äldre björnar, s. k.
slagbjörnar, få smak
på kött, torde emellertid
vara oriktigt. Björnen slår
större djur endast då han
drives av hunger eller
frestas av ett särskilt
gynnsamt tillfälle. En ur idet
uppdriven och förföljd
björn måste i regel bli en »slagbjörn» för
att kunna leva.
Björnbeståndet i Norden.
Redan i början av 1800-talet skötos
de sista björnarna i Sydsverige, i
Småland och Östergötland 1830, i
Hälsingland 1895, i Värmland 1898, i Dalarna
1905, varefter endast en liten björnstam
i norra Sveriges fjälltrakter kvarstod.
Till den hotande fullständiga
utrotningen kom det emellertid icke, då
skottpengarna 1893 indrogos av
riksdagen och björnen senare delvis
fridlystes. Sedan 1909 är all jakt på björn
förbjuden inom nationalparkerna, och
1913 upphävdes rätten att ringa eller
förfölja björn in på annans mark.
Samtidigt fridlystes björnen på all
kronomark med det undantag, att licens för
dödande av björn beviljas, om denne
anfallit människa eller tamdjur.
Björnens
fotspår.
845
844
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
