Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björnjakt, av överste Bertil Burén, professor Einar Lönnberg och greve Eric von Rosen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRNJ AKT
Jakten nalkas sitt slut (Frostviken i norra Jämtland omkr. 1920).
vapen jaga björnen med spjut (som 7
eller 8 tum från spetsen äro försedda
med ett tvärträ för att hindra spjutet
från att tränga in och fastna i björnen).
Även ett annat slag av ståndskytte
förekommer ännu på sina håll. Då ett
av björnen slaget rov påträffats,
bygger man i närheten en s. k. lave, från
vilken man skjuter björnen, då den
återvänder, vilket vanligen inträffar
vid solnedgången.
Drevjakt på björn omtalad redan i
landskapslagarna.
Drevjakterna på björn, de s. k.
björnskallen, ha gammal hävd i
Sverige. De omtalas redan i de gamla
landskapslagarna, och Magnus
Erikssons landslag (1350) fastslog
skyldigheten att deltaga i björnskall, en
skyldighet, som kvarstod till 1864.
Även om björnskallen någon gång
anordnades som nöjesjakter, voro de
dock främst ett medel att decimera
rovdjuren, när dessas skadegörelse
blivit för svår för befolkningen. Då
uppbådades allt tillgängligt manfolk med
och utan skjutvapen, varefter väldiga
drevjakter anordnades, ofta under
ledning av skogsstatens tjänstemän. En av
de mest omtalade var det stora
björnskallet i Mora, som ägde rum så sent
som midsommar 1856, då fyra stora
Dalasocknar avjagades med hjälp av 4 000
man. Under detta, som varade i tre
dygn, fälldes icke mindre än 23 björnar.
Jakt med hundar — det enda
sportmässiga jaktsättet.
Det enda sportmässiga sättet att jaga
björn är att, sedan man drivit upp
björnen ur idet, släppa kraftiga hundar
av nordisk spetshundsras på dess spår
och sedan på skidor följa efter för att
söka komma till skott som på en
vanlig stövarjakt. Björnen går undan för
hundarna till den svåraste terräng han
kan finna och rör sig vanligen i stora
bukter, såvida han ej har kalfjäll med
bärande skare inom räckhåll, då han
beger sig dit. Tid efter annan gör han
stånd mot hundarna. Kommer man ej
till skott första dagen, finner man
honom ej långt borta påföljande dag och
kan då fortsätta jakten, helst med nya
hundar.
Björnen är ej så hårdskjuten, som
man skulle förmoda. Många exempel
finnas på att en enda kula från de
finkalibriga lodbössor
Norrlandsbefolkningen förr använde varit tillräcklig
för att fälla honom, och för ett
välpla-cerat skott från de moderna
express-eller mauserstudsarna stupar han på
stället.
Litt.: E. Lönnberg, »Sveriges jaktbara djur»
(i »Svenska jordbrukets bok», 1923),
»Björnen i Sverige 1856—1928» (1929) och
»Handlingar i björnfrågan 1935» (1935).
851
844
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
