Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brottning - Brottningens historia - Fornnordisk brottning, av docenten J. Götlind - Medeltid och nutid, av fil. dr H. Lehmusto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BROTTNIN G
ha vi främst från de
isländska sagorna men även
från folkliga traditioner, i
många fall upptecknade
först i vår tid.
Brottningen hade en
egen gud, Tor — kraftens
gud i allmänhet. Snorres
Edda beskriver t. ex. hur
Tor hos jätten
Utgårda-loke brottades med Elle,
ålderdomen.
Livtag — den vanligaste
nordiska formen av brottning.
Flera slag av brottning
funnos, vilka alla
försiggingo efter vissa bestämda
regler. Det vanligaste var
livtag, även kallat
fångkast, fångtag, ryggtag m. m., som
förekommer än i dag. Motståndarna fattade
varandra med ett över- och ett
undertag vardera; krokben var ej tillåtet.
Den egendomligaste och mest
berömda brottningen var gliman. Man har
tidigare ansett, att denna ej övades
utanför Island, men numera har man funnit,
att den åtminstone i vissa former
förekommit även på andra håll i Norden.
Den lever ännu kvar i enstaka bygder i
Sverige under bl. a. namnet b y x k a s t.
Därjämte funnos åtskilliga enklare
former av brottning, vilka liknade
livtag däri, att fattningen med händerna i
utgångsställningen under stridens gång
icke fick ändras: k r a g t a g, med
fattning i varandras rockkragar,
axeltag, i axlarna, bondetag, i
händerna.
En annan form var lappkast (i
Finland finnkast, rysskast m. m.), där
man efter att ha gripit tag i
motståndaren kastar sig bakåt och slungar
honom över sig, vilket liknar
Lindéna-greppet. J.G-d.
MEDELTID OCH NUTID.
Under medeltiden brottades man, då man
förlorat sina vapen.
Under medeltiden var brottningen i
Mellaneuropa nära förbunden med och
Bild 9. Fribrottning under medeltiden. Vänstra bilden visar
ett rent brottningsgrepp, den högra ett jiu-jitsuliknande.
Ur tysken Talhofers handskrivna »Ring- und Fechtbuch»
(1467).
i vissa fall nästan betraktad som en
del av fäktningen. När båda parterna
förlorat sina vapen, eller då
motståndarna kommit varandra så nära in på
livet, att man ej kunde göra bruk
av dem, övergick man till brottning
(bild 8).
Man finner också
sammansättningen hugg—brottningsgrepp, d. v. s. man
gjorde ett låtsat hugg eller kastade
t. o. m. vapnet mot motståndarens hu-
Bild 10. Fribrottning under medeltiden.
Försvar genom stöt med huvudet mot
motståndarens måge med samtidigt grepp om hans
knäveck. Ur »Codex Wallerstein» från slutet
av 1400-talet.
1117
1181 1117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
