Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brottning - Brottningens historia - Medeltid och nutid, av fil. dr H. Lehmusto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BROTTNING
Som grundare räknas Jean Broyasse (d. i
Lyon 1872), berömd lika mycket för sina
praktiska som teoretiska kunskaper. Bland
banbrytare må nämnas Jean Dubois, som på
1840-talet införde denna brottningsstil i
Tyskland, Felix Bernhard och från tiden
omkring sekelskiftet brottaren och
brottningsläraren Paul Pons (1864—1915). Från
Frankrike spred sig den grekisk-romerska
brottningen under senare hälften av
1800-talet till olika länder: överallt voro
fransmännen pioniärer.
Amatörbrottningen börjar omkring
sekelskiftet.
Fram till 1890-talet utövades
brottningen så gott som uteslutande av
yrkesbrottare, som ofta reste i trupp
från plats till plats och utkämpade
matcher om »världsmästerskapet».
Svåra missförhållanden, främst på
förhand uppgjorda matchresultat, gjorde
emellertid, att den professionella
sporten alltmer urartade till rent
marknadsgyckel och råkade i ett vanrykte,
som inga senare reformförsök lyckats
befria den från.
Samtidigt grundlade emellertid
yrkesbrottarnas cirkuskonster ett
brottningsintresse hos de breda lagren, som
kommit den under 1800-talets sista år
framväxande amatöridrotten till godo.
Det första land utom Frankrike, som
upptog den nya brottningsstilen, var
Tyskland, där den dock helt slog
igenom först på 1870-talet. Tyskland
har sedan alltid kunnat räknas som ett
framstående brottarland (se kap.
Statistik, sp. 1173—74).
Bland äldre brottare framträda Carl Abs
(1851—95) och Jakob Koch (f. 1870), vinnare
av VM för professionella i London 1902 och
Berlin 1904.
Till Österrike, Ungern och Östeuropa
kom den grekisk-romerska brottningen
på 1880-talet. I Ryssland, där
brottning i primitiv form har gamla
traditioner som folklek, rekryterades
utövarna ursprungligen huvudsakligen
från de bildade klasserna.
Den förste mästaren (1897) blev sålunda en
gardesofficer, A. Schmelling. Ryssarnas mest
framgångsrike brottare var I. Poddubnyj,
som från 1905 vann VM sex gånger i följd
och ännu efter världskriget brottades i U. S. A.
Från egentliga Ryssland och Polen
spreds brottning till de baltiska
länderna, där Estland från början varit
ledande.
Här märktes främst G. Lurich (1876—1918)
och dennes båda lärjungar G. Hackenschmidt
och Alesko Åberg, vilka börjat som
amatörer, sedan blivit professionella och som
sådana vunnit världsrykte. De estniska
amatörerna ha efter 1930 hört till de ledande i
världen (jfr kap. Statistik).
Även i Ungern räknade
brottningen många anhängare från de högre
samhällslagren. Landet har frambragt
ett flertal goda brottare och tillhör
alltjämt de ledande nationerna.
Mest känd av den äldre generationen var
kanske R. Vertesi, segrare i tungvikt vid OS
1908. Senare har Ungern fostrat många
brottare med världsrykte (jfr kap. Statistik).
Den moderna fribrottningen har
utvecklats i Nordamerika.
Den andra huvudformen av modern
brottning, fri brottning eller
catch-as-catch-can, har fått sin nuvarande
utformning under senare hälften av
1800-talet i U. S. A. och kallas därför
stimdom amerikansk brottning.
Den har utvecklats ur en redan på
kolonialtiden (före mitten av
1700-talet) i Amerika övad brottning.
I Indien förekommer än i dag en
urgammal brottning, som mycket
påminner om den amerikanska. Även i
England fanns redan på 1300-talet en
brottning, som antagligen uppstått där
och av beskrivningar att döma måste
ha varit fri brottning. Troligen har
U. S. A. fått sin fria brottning därifrån
eller möjligen från Indien.
Fri brottning gav åskådarna vad de
önskade av fart och sensation och blev
snabbt mycket populär i U. S. A.,
vilket däremot icke var fallet med den
grekisk-romerska.
Under det att amatörsporten i U. S. A.
utvecklats efter sunda linjer, har den
professionella urartat och gör numera
knappast skäl för benämningen
brott-ningssport.
För att göra matcherna mera
sensationella och rafflande för åskådarna har
man modifierat reglerna och tillåter
1121
36—NFS. I
1122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
