Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Buffeljakt, av kapten Carl Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BUFFELJAKT
Bufflar.
Med buffel betecknas i dagligt tal
två skilda släkten, den egentliga
buffeln och bison. Till egentliga bufflar
höra främst den asiatiska, även kallad
indiska, och den afrikanska buffeln,
till bisonsläktet amerikanska bison,
med orätt kallad amerikansk buffel,
och visenten. Samtliga arter utmärka
sig, trots sin klumpiga kroppsbyggnad,
för en oerhörd snabbhet, vilken jämte
deras styrka gör dem till ett av
världens farligaste storvilt.
Den långhornade asiatiska buffeln
(Bubalus bubalus), från vilken tambuffeln
härstammar, förekommer vild över hela s. ö.
Asien, främst i de sumpiga djunglerna vid
foten av s. ö. Himalaja, i Ganges’ delta och
i Centralprovinserna. Den är, liksom den
afrikanska kafferbuffeln, stor och kraftig
med en boghöj d upp till 180 cm.
De viktigaste afrikanska
buffelarterna äro den från Sydafrika till
ekvatorn förekommande svarta kaffer- eller
kap-buffeln (Bubalus caffer), som är störst och
blir 150—180 cm hög, och den betydligt
mindre kongo- eller rödbuffeln (Bubalus
caffer nantis) i Västafrika, som håller en
höjd av 120—150 cm — på eng. även kallad
»bush-cow».
Bisonsläktet kännetecknas främst genom
ett puckellikt, avrundat skulderparti. Av
visenten (Bos bonasus), som under
forntiden var utbredd över hela Europa,
leva numera endast ett fåtal stammar i
fångenskap, bl. a. på Skansen, i
»bisonpar-ken» i V. Färnebo socken i Sverige och i
Schorfheide utanför Berlin, men visa tyvärr
ingen större livskraft.
Vid Långsjön nära
Ängelsberg i Bergslagen
utplacerades 1924 fem djur, som 1939
blivit 20.
Den nordamerikanska
bison (Bos bison), som vid
1800-talets slut var på gränsen
till utrotning — endast omkr.
800 exemplar återstodo —,
förökar sig däremot numera
snabbt i amerikanska och
kanadensiska reservat.
Ett farligt villebråd.
Ett stående
diskussionsämne mellan indiska och
afrikanska storvilt jägare
och en fråga, som alltid
riktas till dem efter
återkomsten hem, är: »Vilket
är världens farligaste villebråd?»
Svaren bli helt naturligt olika, beroende
på vars och ens personliga upplevelser,
men de flesta anse nog, att buffeln är
farligast — om också lejonet och
tigern kunna göra honom rangen
stridig. De flesta olyckorna under i varje
fall afrikansk jakt torde också komma
på buffelns konto.
Många gånger uppstå dock de farligaste
situationerna genom oförsiktighet eller slarv
från jägarens sida. Buffeln är till sin natur
godmodig och går säkert lika sällan som de
flesta andra djur (noshörningen möjligen
undantagen) till anfall utan anledning.
Jakten i Afrika bedrives dels som
pyrsch-(smyg-) jakt, dels genom att
man vaktar vid vattensamlingar, där
man av spåren ser, att bufflar bruka
dricka. Vid pyrschj akten begagnar
man sig mestadels av infödda spej are,
vilka inrapportera, om någon
buffelhjord befinner sig inom räckhåll från
lägerplatsen. Man måste, när man
närmar sig bufflarna, iakttaga den största
försiktighet och noggrant tillse, att man
nalkas dem mot vinden. Det finns
emellertid jägare, som trots alla
försiktighetsmått blivit »översprungna» av
rasande eller vettskrämda
buffelhjordar. Genom lugn och kallblodighet kan
det stundom lyckas att skjuta en gata
genom den anstormande hopen, men i
många fall slutar ett dylikt anlopp med
en tragedi för jägaren.
Indianer, förklädda med vita vargskinn, smyga sig på en
buffelhjord. Från George Catlins förutnämnda arbete.
33
2—NFS. II
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
