Nordisk familjeboks sportlexikon / 2. Bröstsim-Flugfiske / 705-706 (1938-1946) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dolichos - Dolkfäktning, av major Nils E. Hellsten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

DOLKFÄKTNING

Dolichos [då’-], grek., det längsta
loppet vid de grekiska idrottsfesterna
under antiken. Längden varierade i
Olympia mellan 7 och 24 stadier, d. v. s.
1 346 och 4 614,5 m.

Dolichos infördes vid de 15. Olympiska
Spelen (720 f. Kr.) och avgjordes i
allmänhet första dagen. Vid Pythiska Spelen
förekom även ett dolichoslopp för gossar.

M. P:n N-n.

DOLKFÄKTNING.

Av major Nils E. Hellsten.

Dolkfäktning är fäktning enbart med
dolk, varvid vänstra handen användes
till försvar. Till dolkfäktning räknas
alltså ej 1500- och 1600-talens
kombinerade värj- och dolkfäktning, då
dolken fördes av vänstra handen och
användes att parera med (^-Fäktning).

Sedan medeltidens slut har
dolkfäktning funnits särskilt bland de
latinska folken, i våra dagar mest i
Italien och Spanien samt på vissa håll
bland zigenare.

Dolken var människans äldsta stötvapen.

Dolk (fr. dague el. poignard, it. puggnale,
eng. dagger, ty. Dolch) är ett kort, blankt
vapen, som användes att stöta med och föres
av en hand. Det är det äldsta stötvapnet
och bestod ursprungligen av ett tillspetsat
djurben eller trästycke, senare av sten och
slutligen av metall.

Fäktning med dolk förekom hos alla folk
under forntiden, och särskilt under antiken
spelade dolken en stor roll i strid. Den
användes, när spjutet och svärdet förlorats
eller när motståndarna kommit varandra så
nära, att striden mer fått karaktär av
brottning. I Rom stredo t. ex. yrkesfäktarna,
gladiatorerna, med sköld och dolk. — Antikens
dolk hade en kort, i allmänhet bred,
två-eggad klinga och saknade parerstång.

Under medeltiden förekom bland riddarna,
som ju voro klädda i tunga rustningar,
ganska litet av verklig fäktning med dolk.
Den ingick emellertid i deras beväpning,
hade en stark, smal, mycket spetsig, ofta
tre-eller fyrkantig klinga, vanligen försedd med
en kort parerstång. Med dolken lärde sig
riddarna att stöta hårt, snabbt och träffsäkert
och avgöra striden genom att stöta den hårda
klingan mellan fogarna på en fallen
motståndares rustning. Dolken fick också namnet
misericordia (lat., barmhärtighet) — den
gjorde slut på lidandet.

Bild 1. »Här börjar Leutold av Koenigsberg att av fäktmästaren Talhoffer lära sig fäktning med dolk», står det i översättning överst på denna bild ur tysken Talhoffers fäktbok (1459).

Bland de lägre klasserna, som ej hade
rustningar, kan man mot slutet av
medeltiden och början av nyare tiden med mera
fog tala om en verklig fäktning, och här har
man att söka ursprunget till nutidens
dolkfäktning. Man fäktade dels med sköld i
vänstra handen och dels utan. I förra fallet
användes dolken ungefär som en värja.

I senare fallet var fäktningen förenad med
en blandning av våra dagars fribrottning och
jiu-jitsu. Hit kan också räknas den i
gränstrakterna mellan Skåne, Blekinge och
Småland på 1400- och 1500-talen förekommande
duellformen →bältespänning.

Bild 2. Gardställning.

Hur dolkfäktning
tillgår.

Så småningom
ersatte man
skölden med en rock
eller kappa, lindad
om vänstra
underarmen, och därmed
äro vi inne på en
form av
dolkfäktning, som ännu
förekommer.
Dolken hålles vanli-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>