Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fri idrott - Den fria idrottens historia, av redaktör Sven Lindhagen och redaktör Rune Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRI IDROTT
bedrev många idrotter, och uppräknar bl. a.
släggkastning, längd- och höjdhopp, löpning
och viktkastning.
Strutt omtalar i sin 1801 utgivna bok
»Sports and pastimes of England» en
primitiv sportfest, omfattande bl. a. hopp,
vikt-och släggkastning, som under 40 år
regelbundet anordnades under ledning av Robert
Dover, vilken därtill erhållit Jakob I:s (1G03
—1625) tillstånd.
Fram till 1600-talet var idrotten ej
alltid väl sedd av kyrkliga och statliga
makthavande. Sålunda förbjöd
Edvard III på 1300-talet viktkastning, då
dess övande ansågs vara till förfång för
bågskjutningen. Emellertid voro senare
regenter gynnsammare inställda.
Henrik VIII (1509—47) kastade själv
slägga, och under de båda första
Stuart-arna tillerkändes folket genom »Book
of Sports» (1617) rätten att bedriva
vissa idrotter och spel.
Efter restaurationen 1660 fortsatte
folknöjena vid »maigames, fairs and
wakes» med bl. a. löpning, hopp och
kast. De synas emellertid under
1700-talet ha förlorat mycket av sin forna
popularitet och blivit alltmer sällsynta.
På avlägsna platser ha dock dylika
folklekar levat kvar intill våra dagar.
Sålunda förekomma stångstörtning och
släggkastning fortfarande på
höglän-darnas fester i Skottland.
I vissa fall kan man om dylika fester
spåra en mer idrottslig uppfattning, vilket
troligen är att hänföra till det inflytande,
som den från städerna utgående
»pedest-rianismen» (se nedan) utövade.
I den lilla staden Necton bildades 1817
ett gille, Necton Guilds, som årligen till 1826
anordnade en idrottsfest med löpning, hopp,
kast, brottning och fotboll jämte
skämttävlingar på programmet men utan de vanliga
marknadsnöj ena.
En annan dylik idrottsfest skildras i
tidskriften Bell’s Life i april 1825 och bestod av
följande tävlingar: trestegshopp, löpning 640
yards, stenstötning, brottning, säcklöpning
och ett fotbollsspel mellan ynglingarna i två
grannbyar, tillsammans omkring 500 spelare.
»The pedestrianism.»
Under de sista årtiondena av
1600-talet uppstod i städerna en annan form
av fri idrott, »pedestrianism», d. v. s.
tävlingar i löpning och gång, vanligen
i form av matcher mellan två konkur-
renter och ofta i samband med
vadhållning. Stundom var det, liksom i
andra idrotter, två höga herrar, som
avslöto ett vad och läto sina »footmen»,
d. v. s. tjänare, som hade till uppgift
att överbringa budskap, löpa mot
varandra. Liksom boxningen hade denna
sport två glansperioder: den första
omkring 1700, den andra, »the second
boom of pedestrianism», hundra år
senare.
Från denna senare period äro många
resultat kända. Man löpte — på ängar eller
landsvägar — 100 yards på 12s, 440 yards på
56s, 880 yards på 2m 12s och 1 eng. mil på
4m 56s.
Ett antal av dessa löpare och
gångare voro amatörer ur högre kretsar.
Flera voro militärer, och detta kanske
torde ha varit den förnämsta orsaken
till att löpning, hopp och kast redan
1812 upptogos vid Royal Military
Aca-demy.
Av dessa gentlemen-pedestrians i
början av 1800-talet har en, kapten
Barclay Allardice, blivit mer känd än
de andra och genom sina prestationer
gjort löpning och gång populära bland
de högre ståndens ungdom.
Den fria idrottens geno
m-brott.
Internatskolor och universitet ta upp
fri idrott.
Fri idrott i sin nuvarande form kan
sägas ha börjat vid universiteten i
Oxford och Cambridge omkring 1860.
Redan tidigare hade emellertid olika
public schools tagit upp fri idrott, främst
terränglöpning.
I dessa skolor hade den moderna sporten
redan på 1820-talet hållit sitt intåg i form av
rodd och cricket och delat pojkarna i två
läger, »wet boys» och »dry boys», »våta» och
»torra». Boxning utövades, ehuru sannolikt
mer för att på ett gentlemannamässigt sätt
och efter idrottsliga regler göra upp tvister.
En annan modern sport, fäktning, förekom
också, ehuru den ej hade till uppgift att
»disport», d. v. s. tjäna till rekreation under
den fria tid, över vilken eleverna sedan
gammalt fritt förfogade. Den förekom
däremot på undervisningsschemat tillsammans
med historia, latin och andra ur elevernas
synpunkt mindre uppbyggliga ämnen.
385 353
—NFS. III
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
