Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fri idrott - Den fria idrottens historia, av redaktör Sven Lindhagen och redaktör Rune Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRI I DROTT
allt i Frankrike och England, som voro
föregångsländerna. Förstnämnda land
tog 1921 initiativet till ett
internationellt förbund (-^-Friidrottsförbund).
Detta förbund anordnade 1922—34 vart
fjärde år internationella -^-Kvinnliga
idrottsspel, vilka 1938 ersattes med
Europamästerskap för damer. Sedan
1928 äro även damtävlingar upptagna
på de Olympiska Spelens
friidrottsprogram.
Utom i föregångsländerna Frankrike
och England har den kvinnliga fria
idrotten fått stor utbredning särskilt
i Tyskland, Tjeckoslovakien, Polen,
Ungern, Italien och Ryssland samt
utanför Europa framför allt i U. S. A.,
Canada och Japan.
Den fria idrottens stormakter.
Placeringen vid de Olympiska Spelen
kan ej sägas vara en absolut
värdemätare på ett lands styrka i fri idrott.
Såväl vid OS som vid EM avgöra
toppmännen striden, och därför kommer
ofta ett land med en eller ett par män
av världsklass oförtjänt högt på
rangskalan. En tillförlitligare bild ge
därför landskamperna, som sällan, om ens
någonsin, kunna avgöras av några få
toppmän. Där spelar i stället
jämnheten den avgörande rollen.
Alltsedan det första mötet mellan
Gamla och Nya världens bästa
idrottsmän på Manhattan Field 1895 har
U. S. A. praktiskt taget stått i särklass
i fri idrott och dominerat såväl vid
OS som vid större tävlingar, där
amerikanska trupper deltagit. Särskilt
markant har denna överlägsenhet varit
i häcklöpning och hopp. Endast i
lång-distanslöpning, trestegshopp och
spjutkastning har U. S. A. haft relativt svaga
grenar.
I allmänhet underskattas idrottens
styrka i Canada, Sydafrika, Australien
och Nya Zeeland. På grund av det
geografiska läget och delvis på grund
av de enorma avstånden inom länderna,
vilket gör uppställandet av
representativa idrottstrupper dyrbart, utkämpa
dessa länder inga landskamper. En
god måttstock på deras idrottsliga
standard är dock resultaten vid OS,
i vilka Canada och Sydafrika gjort
synnerligen starka insatser. Sydafrika,
Australien och Nya Zeeland ha därvid
haft olägenheten av att OS anordnas
vid en för deras idrottsmän synnerligen
olämplig tidpunkt, nämligen under
deras vintersäsong.
I Sydamerika äro Argentina och
Brasilien de ledande länderna, närmast
följda av Chile. Även om dessa länder
icke höra till den fria idrottens
stormakter, torde åtminstone Argentina
sedan omkring 1930 och Brasilien efter
1936 kunna ställa upp landslag, som
väl kunna jämföras med de europeiska
andraplansnationernas.
Av övriga utomeuropeiska nationer
är endast en, Japan, efter internationell
måttstock stark. Detta land, som gjorde
sin internationella debut vid OS i
Stockholm med två män av
»turistklass», har förvånansvärt snabbt ryckt
fram i första ledet av
friidrottsnationerna och särskilt vid OS 1932 och 36
firat många triumfer. Japanernas
svaghet är kasten, i vilka resultaten ej
på något sätt äro jämförliga med dem i
löpning och hopp. Detta har givetvis
sin förklaring i rasens småväxthet.
En relativt stark idrott har numera
även Filippinerna, vars
representanter lyckats vinna ett par olympiska
medaljer.
England hör visserligen fortfarande
till den fria idrottens stormakter, men
denna stormaktsställning är så gott
som uteslutande baserad på löpning,
under det att landet varken i hopp eller
kast lyckats frambringa verkliga
toppmän.
Däremot har Irland och senare
Irländska Fristaten haft flera hoppare,
P. 0’Connor, C. Leahy och bröderna
T. och D. Ahearne, en häcklöpare, R.
Tisdall, samt en släggkastare av
världsklass, P. 0’Callaghan.
Irländarna synas för övrigt ha goda förut-
364 350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
