Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fäktning, av major Nils E. Hellsten - Fäktkonstens historia - Den franska skolan - Den italienska skolan efter 1630
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F AKTNING
rätt läge, blev florettfäktningen vad
den bör och skall vara: den
grundläggande skolan för all fäktning.
Som det mest lysande exemplet
härpå står fransmannen Lucien G a
u-d i n, den störste fäktaren på dessa båda
vapen efter 1910.
Den italienska skolan efter
16 30.
Den italienska skolan hade ända fram
till 1630 varit den ledande i världen,
den som fört fäktkonsten framåt.
Därefter övertog den franska denna roll
för de närmaste 150 åren. Den
italienska skolan har inte att uppvisa några
revolutionerande nyheter under denna
tid, liksom ej heller några verkligt
stora författare.
Det vilar ett starkt konservativt
drag över den italienska skolan. Man
betraktade med största misstro den
franska skolans alla nymodigheter i
fråga om både vapnet och fäktningen.
Man höll fast vid sin gamla beprövade
metod och upptog endast sådana
nyheter, som passade denna. Den långa
rap-piren levde länge kvar, och när klingan
sedan ändrades, bibehölls likväl i
huvudsak formen på fästet liksom den
gamla fattningen (se bild 26 och 27).
Italienarna följde således med i
utvecklingen, men de »skyndade långsamt».
Den italienska skolan företer också
bilden av en ovanligt helgjuten och
följdriktig utveckling från 1400-talet
och till våra dagar.
Italiensk fäktning på 1850-talet.
Den »rena» italienska skolan.
Den italienska skolans fattning medgav ett
betydligt kraftigare grepp än den franska,
men den hindrade den franska skolans
snabba, fina fingerarbete, framför allt vid
paraderna. Däremot medgav den
utvecklandet av betydligt större kraft i anfall och
parader.
Gardställningen framgår av bild 17. Det
stora avståndet mellan fötterna gjorde, att
utfallet blev kort. Anfallet skedde därför i
förbindelse med eller var omedelbart
föregånget av marsch. Den sträckta armen
underlättade en stark effacering men omöjlig-
gjorde användandet av den franska skolans
rika förråd av finter. Man använde därför
helst enkla anfall, vanligen föregångna av
angrepp på motståndarens vapen, oftast i
förening med bindande av hans klinga. I
stället för finter hade man »inviter», d. v. s.
från gardläget förde man handen ytterligare
Bild 17. Gardställningen enligt den »rena»
italienska skolan omkring 1850.
ut åt sidan och inbjöd därigenom
motståndaren att anfalla för att få tillfälle till
parad och ripost. Typisk var den långa
vapenfrasen med en rad riposter och
konter-riposter.
Man använde endast fem parader: prim,
sekund, ters, kvart och ett slags
septim-parad. Vid utförandet höjdes spetsen något,
varigenom armen böjdes. Strävan att
fasthålla motståndarens klinga gjorde, att
paraderna ofta förenades med enveloppement.
Den moderna italienska skolan.
I slutet av 1800-talet hade den
italienska skolan upptagit ytterligare
några av den franska skolans nyheter.
I gardställningen var avståndet mellan
fötterna mindre, och den vapenförande
armen hölls något böjd men klingan
fortfarande i nästan vågrätt läge.
Vidare användes konterparader.
En av dem, som verksammast bidragit till
den moderna italienska skolans tillblivelse,
är Masaniello Paris e, som framlagt
teorierna i ett arbete »Trattato
teoretico-pratico della scherma ...» (1884).
Den italienska skolan har aldrig haft
samma känning som den franska av
motsättningen mellan florett och värja.
Den framskjutna handen med klingan i
vågrätt läge och det kraftiga arbetet
på motståndarens vapen göra
övergången lätt från florett till värja.
Florettfäktningen utgör också en naturlig
förberedelse för den lätta sabeln.
529
564
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
