Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harjakt, av överste Bertil Burén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARJ AKT
Bild 7. Ett idealpass! Gärdesgården tjänstgör här som uppfångare, vilken haren följer. Jägaren
står lagom dold i ledet i gärdesgården. — Foto N. Högfeldt.
bli frånskott, varigenom man ofta endast
skadskjuter haren.
En hönshund, som man har väl i hand
och som är dresserad att ej förfalla till
förföljande av löpande djur, kan användas
för detta skytte på uppsprång. Hunden
markerar harens plats genom att stå för
den som för hönsfågel. Springer haren
upp, skall hunden lägga eller sätta sig
och får icke rusa.
En på hård mark framilande fälthare
kommer med vinande fart. Man får vid
rakt sidskott, beroende på avståndet,
hålla en eller annan hårlängd framför
för att träffa. Vid motskott håller man
på frambenen, vid frånskott på öronen.
Fältharen anses av jägare mera hårdskjuten
än den nordiska haren. Detta kan möjligen
vara fallet under vintern, då den tjocka pälsen
vållar större motstånd mot de finare haglens
mindre levande kraft. Grövre hagel än nr 3
erfordras dock ej.
Fältharens spårstämplar skiljas från
skogsharens därpå, att bakfötternas fotavtryck hos
fältharen äro smalare och spetsigare.
Hur en hare passas.
En oftast nödvändig åtgärd under varma
höstdagar är att omedelbart »passa» en
skjuten hare. Förr var det för
stövar-jägaren en självklar sak att utföra pass-
ningen efter en bestämd ritual. Denna
tog visserligen någon tid, men det
spelade ej så stor roll, när hundar och
jägare behövde en stunds vila. Dessutom
är passningen oftast liktydig med
hundens eller hundarnas utfodring med varmt
harblod och inälvor såsom uppmuntran
till fortsatt arbete.
En regelrätt passning får under stövarjakt
icke börja, förrän alla jägarna samlats till
platsen för »allstot». Först lyftes haren i det ena,
i rät vinkel mot kroppen hållna frambenet, för
att man skall kunna avgöra, om den är ung
eller gammal. Brister frambenet, är den i regel
ung.
En liten knippa fint ris av en eller gran, 30—
40 cm lång, brytes. Man lägger haren på
rygg med bakbenen åt sig och öppnar med
kniven bukhålan från anus framåt så långt, att
man kan få in handen och ta ut inälvorna, även
hjärta och lungor. Med snö eller mossa torkar
man då och då av händerna, så att haren ej
blodas ned. Bäckenet klyves längs blygdbenets
fog, så att hela ändtarmen kan borttagas.
Blodet tömmes, ev. får en hund slicka i sig det.
Levern, såsom särskild läckerhet, skiljes från de
övriga inälvorna och inlindas i papper, sedan
gallblåsan borttagits, eller lägges tillbaka i
brösthålan. Därefter böjer man riset på mitten
och stoppar in det i bukhålan, drar skinnet över
och träder ena bakbenet innanför det andras
hälsena. På huvudet gör man ett snitt framför
öronen, flår ett stycke nedåt halsen, skär av
denna utan att skada struparna och drar sedan
1101
1110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
