Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häcklöpning - Historik, av redaktör Sven Lindhagen och red. Rune Carlsson - Teknikens utveckling, av idrottsinstruktör Gösta Holmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄCKLÖPNING
Bild 1. Ett häcklopp i England omkring 1900.
den kortare distansen förbättrades
Kraenz-leins rekord 1908 av amerikanen Förrest
Smithson, som genom att »klippa» över
häckarna nådde 15s och som visade, att
det främst gällde att så snabbt som
möjligt nå marken efter att ha passerat
häcken (pl. 1). Efter några års stillestånd
i tekniskt hänseende förbättrades stilen
åter genom amerikanen R. Simpson och
hans efterföljare, kanadensaren Earl
Thomson.
Simpson, som 1916 deltog i en amerikansk
turné i Sverige, lärde svenskarna, främst E.
Levin, G. Hultin och G. Holmér, mjukhet och
smidighet. I stället för att, som i den ortodoxa
anglosachsiska stilen, samtidigt med att främre
benet pendlade uppåt, föra samma sidas arm
bakåt, förde Simpson den böjd utåt (pl. 1).
Ännu mera utpräglad blev denna
rörelse hos Thomson och svensken E.
Wennström. Den senares armföring påminde
f. ö. i hö§ grad om ett bröstsimtag.
Armföringstekniken har icke haft någon
revolutionerande betydelse för
resultatförbättringen, vilket däremot ändringarna i bålens
och benens arbete, under det häcken passeras,
haft. Strävan går här ut på att bibehålla
kroppens tyngdpunkt i samma höjdläge som under
löpningen mellan häckarna. Simpson var
banbrytaren härför, men Thomson visade, att
Simpson gått till ytterlighet. Våra dagars toppmän
ha löst denna teknikdetalj så, att bålen
visserligen fälles något framåt, dock icke mera
än att det främre benets rörelsefrihet uppåt
bibehålles, varigenom häckpasserandet får
karaktären av ett högt och väl uttaget löpsteg.
Naturligtvis förefinnas variationer, ty en lång
häcklöpare t. ex. kan bibehålla nästan samma
ställning på bålen, under det häcken passeras,
som under löpningen mellan häckarna, medan
en kortare tvingas fälla fram bålen mera.
Tekniken gick i början ut på att snabbt
»klippa» över häckarna för att nå mark fort
och nära häcken. Den tidsvinst löparen härvid
gjorde — häcken passerades snabbt — visade
sig emellertid vara endast skenbar, emedan
löparen samtidigt förlorat nära en meter i rörelse
framåt. Denna markförlust hade dessutom den
nackdelen, att de tre stegen mellan häckarna
icke kunde löpas i rytm utan snarare påminde
om trestegshopp.
Då löpsteget för en sprinter är drygt 2 meter
och avståndet mellan häckarna 9,14, kom man
fram till följande ungefärliga steglängder:
steget över häcken minst 31/2 m, de två sista
löpstegen drygt 2 m, vilket gör 71/2 m. Första
steget efter marktagningen måste då vara
omkr. 1V2 m.
Vid inövandet av dessa steglängder framgick
det, att det passade bra att gå upp omkring
2V4 m från häcken och taga mark på nytt c:a
IV2 m från häcken. Hastigheten och rytmen
i stegen vunno härpå.
Häcklöpningen har utvecklats till en
rytmisk löpning, som — delvis av
svenskarna — fulländats därhän, att
häcklöparen redan 5 steg efter starten
halden kroppsställning han skall ha under
löpningen mellan häckarna och därmed
även den rytmiska häcklöpartakten.
Små avvikelser från denna stil och
teknik förekomma hos de flesta häcklöpare
av klass, men stilen och tekniken ha
stabiliserats därhän, att man hos alla
förstklassiga löpare igenkänner samma
tekniska huvuddrag.
I stort sett har U. S. A. behållit sin ledande
ställning och frambragt många goda
häcklöpare, av vilka främst må nämnas D. C. Kinsey,
73 75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
