Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästen, av ryttmästare Frank Martin och professor Karl Eriksson - Hästraserna - Fullblod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HASTEN
Den orientaliska rasen leder troligen sitt
ursprung från den iranska berghästen, som av
babylonier och assyrier betecknades som
»berglandets åsna». Ur denna ha utvecklats
forntidens berömda assyriska och mediska hästar
samt den egyptiska hästen. Från Främre
Orienten spred sig den orientaliska rasen över hela
Medelhavsområdet, där dess främsta
representanter jämte araben äro berbern,
hemmahörande i nordvästra Afrika, och den turkiska
hästen. Även den spanska, andalusiern, har ett
starkt inslag av orientaliskt blod.
Det arabiska fullblodet är en jämförelsevis
ung kulturprodukt, och först från 700-talet e. Kr.
förekom systematisk avel. Det egentliga
urhemmet är Nedjd i det inre av Arabien.
Fullblodsaraben (pl. 2) är en liten häst, 150,
högst 160 cm över manken. Huvudet är litet,
fint byggt med något insvängd näsrygg och
stora näsborrar. Halsen är från sidan sett smal,
ryggkonturen tämligen rak. Svansen är högt
ansatt med rotpartiet något utstående. Färgen
är ofta skimmel i nyansen gråskimmel. Även
brun och fux skattas högt av araberna, som
tro på ett sammanhang mellan hästens färg
och hans brukbarhet.
Utom i sitt hemland samt i Egypten och
Indien har fullblodsaraben varit föremål för
avel i flera kulturländer. De mest bekanta
avelscentra äro i Europa de i Båbolna i
Ungern (gr. 1797) och i Marbach a. d. Lahn i
Tyskland (gr. i Weil 1817). Även i Polen ägnade
man före kriget 1939 stor uppmärksamhet åt
fullblodsaraben, som man ansåg värdefull, då
det gällde att skänka brukshästen hårdhet och
uthållighet. I Sverige fanns under Carl XV:s
regering en renblodig arabstam på Bäckaskogs
kungsgård i Kristianstads län.
Som förädlingsmaterial spelade
fullblodsaraben tidigare en betydande roll, men redan
under 1800-talets första hälft uppstod i många
länder, bl. a. i Sverige, en strid mellan
förkämparna för den engelska fullblodshästen och
den arabiska fullblodshästen. Först under
1800-talets senare hälft fick den engelska
fullblodshästen definitivt övertaget, då det gällde
bruks-hästens förädling.
Inom sporten har fullblodsaraben ej fått större
användning. För araber reserverade
kapplöpningar voro tidigare mycket vanliga i Indien
men förekomma numera endast i Bombay.
Trots sin snabbhet har araben inga utsikter att
göra sig gällande mot engelskt fullblod. Det
har sålunda vid sporadiskt anställda prov visat
sig, att omsorgsfullt utvalda araber trots
betydande viktfördel blivit överlägset besegrade av
engelska fullblod av handicapklass.
Det engelska fullblodet — en produkt av
kapplöpningssporten.
Den engelska fullblodshästen är till den
grad en produkt av den engelska kapp-
löpningssporten, att man kan sätta
likhetstecken mellan den engelska
kapplöpningshästen och fullblodshästen. Den
engelska fullblodsrasen har sålunda så
småningom målmedvetet skapats av
människor. Aveln har helt bedrivits på
prestationsurvalets grund. Tack vare hård
träning och tävling på kapplöpningsbanan
har man under mer än 200 år skilt
agnarna från vetet och skapat en ras,
som i fråga om hårdhet, snabbhet och
uthållighet står högt över alla andra. Den
trivs i alla klimat och har därför blivit
föremål för avel i många länder. Det har
därvid visat sig, att det engelska
fullblodet, i motsats till de flesta andra raser,
som vid förflyttning till annan miljö ofta
visa benägenhet att förändra typ, i stort
sett bibehållit sina egenskaper
oförändrade.
Det engelska fullblodet har så gott som
helt övertagit arabens roll som
förädlingsmaterial för andra raser och har på
ett utomordentligt sätt fyllt denna
uppgift. Utan korsning med fullblod skulle
andra varmblodiga hästraser ej på långt
när vara lika prestationsdugliga som nu,
och däri ligger fullblodsrasens stora
betydelse för hästaveln.
Till sitt yttre växlar det engelska
fullblodet (pl. 1) mycket. Huvudet är i regel
större än fullblodsarabens men ädelt,
halsen lång och rak. Bröstet är väl
utvecklat på djupet men tämligen smalt. Man-,
ken är hög och lång jämfört med
halvblodshästens, bogen lång och sluttande
(liggande), korset långt. Hästen står över
mycket mark. I genomsnitt mäter
fullblodet 156—160 cm över manken, men
både större och mindre hästar förekomma
inom rasen. Färgen är oftast brun,
mörkbrun eller fux. Även svarta hästar äro
rätt vanliga. Skimmel förekommer
numera oftare än förr.
Rasens uppkomst.
Grunden till den engelska
fullblodsrasen lades på 1600-talet genom korsning
mellan hästar av inhemsk lantras och
importerade, orientaliska hästar.
Spanska, flandriska och berbiska hästar hade
121
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
